av Ola Hansson
De teoretiska kunskaperna om friidrottsträning kan man skaffa sig huvudsakligen på två sätt: Man kan gå kurser – dessa är ofta gratis för tränaren, men dyra för klubben. Man kan läsa böcker och se filmer – dessa kostar klubben lite, men är ofta dyra för en enskild tränare att skaffa. Engelskspråkiga läroböcker på högskolenivå kan till exempel kosta en bra bit över tusenlappen. Mycket pengar för mig men en ringa investering för en friidrottsklubbs gemensamma lånebibliotek som kommer alla tränare tillgodo.
I väntan på att IFK Lund skaffar sig ett sådant bibliotek har Anders och jag under fritid och studier samlat på oss en hel del böcker av intresse för friidrottsträning. Här följer en lista över dessa med kommentarer och rekommendationer för aktiva och tränare som vill låna eller kanske själv köpa ett exemplar.
Kommentarerna är mina om inget annat anges. Merparten böcker är dock ursprungligen Anders och jag hoppas få honom att bidra, i synnerhet då det gäller de många ämnen som han behärskar bättre än mig.
Vi avser också att kommentera och recensera böcker vi läst men inte äger. En början på det projektet följer efter listan på våra egna böcker.
Anatomin får väl sägas vara trappsteg ett för en tränare som vill göra sig självständig och nå över slentrianen, sin egen träningsbakgrund, sina föregångare och förbundskurser. Trappsteg två utgörs av biomekaniken och får inte hoppas över. Men trots det tjuvkikar vi upp mot trappsteg tre redan här eftersom vi där finner fysiologin som i många böcker buntas ihop med anatomin.
Till skillnad från anatomin som främst säger oss vilka rörelser och vilken teknik vi bör utföra under träningen, säger fysiologin oss vad vi kan vänta oss för adaptioner efter träningen. En annan skillnad man bör hålla i åtanke är att den anatomiska kunskapen är ganska stabil, medan den fysiologiska utvecklas ständigt och snabbt. Som tränare bör man nog vara ödmjuk både inför omfattningen av den kunskap som finns, och inför de ännu vidare fält vi varken kartlagt eller begripit oss på än. Förklara till exempel hur en muskel drar ihop sig. Elementärt … ? Nej. Teorier finns, men inte fullständiga och inte oomstridda. Åtminstone inte för några år sedan då vi studerade ämnet … Åtminstone inte enligt våra källor …
Vice versa bör forskarna acceptera att tränarnas praktiska erfarenheter ibland ger ett försprång – att saker kan vara sanna även om de inte är vetenskapligt accepterade, och att en tränare som behöver resultat här och nu sällan har råd att vänta på att så ska ske.
Av den medicinske illustratören framför andra. 514 ”plåtar” med vackra oljemålningar i realistiska men överdrivet bjärta färger för tydlighetens skull.
En svensk klassiker. Populär bland idrottslärare och sjukgymnaster. Kursbok och ofta citerad källa hos många specialidrottsförbund, däribland svenska friidrottsförbundet. Wirheds bok finns översatt till flera språk och kom alldeles nyligen ut i en ny och utökad utgåva. Vårt exemplar är däremot från åttiotalet, och det kan kanske ursäkta somliga tvivelaktiga och andra, rent felaktiga, resonemang, men då får vi hoppas att de nu är rättade. Wirhed är inte ensam bland auktoriteter att snava på biomekaniken. För övrigt är det en trevlig bok med många och attraktiva illustrationer.
Björn P har nu lånat mig den senaste upplagan och tyvärr är alla fel som jag hittade kvar. De nya avsnitten höjer hursomhelst bokens värde och jag tvekar inte att rekommendera den. Som introduktion till de fundament som all idrottsträning bygger på är den ganska komplett och den enda i sitt slag på svenska.
7 utförliga och detaljrika häften:
Här finns på klar och rejäl svenska det mesta man som tränare behöver veta om anatomi. Bekvämt bl.a. med en svensk ordlista för alla de där jobbiga termerna (distal, dorsal, proximal o.s.v.) som är så lätta att blanda ihop.
Att skriva
Typisk dyr, men välskriven, pedagogisk och rikt illustrerad amerikansk lärobok. 800 fullspäckade sidor som fungerar som introduktion för medicinstudenter, och som fullgod översikt för ickespecialister som t.ex. biologer, eller specialister i angränsande ämnen: t.ex. tandläkare, tränare och sjukgymnaster.
Nyare och något utförligare än föregående bok.
Målarbok för universitetsstudenter. Mycket information men teckningarna som ska färgläggas är tyvärr rätt röriga och inte särskilt attraktiva.
Den här boken är huvudsakligen tänkt att fungera som kurslitteratur i ämnet idrottsfysiologi – ett ämne som kan sägas intressera sig för hur människans kropp reagerar på påfrestningar. Påfrestningarna behöver inte bestå bara av idrott i form av träning och tävling, utan kan också utgöras av omgivningen. Hur vi påverkas av värme, kyla, luftfuktighet och höga höjder ägnas till exempel en hel del utrymme.
Eftersom det rör sig om kurslitteratur är det en bred och allmänt hållen genomgång som riktar sig till alla men knappast kan tillfredsställa någon – allra minst sprint- och hopptränare då det känns som om cirka 500 av de 550 tunga sidorna handlar om hjärta, kärl, lungor och uthållighet. Å andra sidan är det bara då författarna håller sig inom det området som jag har förtroende för dem. Jag varken litar på eller hade mycket utbyte av avsnitten som behandlar styrka, snabbhet och träningslära.
Faktum är att författarna framkallar tvivel hos mig så fort de lämnar den renodlade fysiologin och beger sig in på de praktiska tillämpningarna. Till exempel förklarar de på en av de första sidorna om styrketräning hur muskelns styrka beror på dess utsträckning. För att åskådliggöra det visar man en bild på en stående skivstångscurl och berättar att biceps är som starkast då armbågsvinkeln är 100° och underarmen alltså nästan parallell med marken. Den vinkeln, hävdar man vidare, utnyttjas därför som ”cheating” i allt högre grad ju tröttare man blir under sitt set curl.
Men alla som någon gång pumpat fram ett dussin bicepscurl vet ju att det tvärtom är i just det läget som muskeln till slut sviker och tvingar en att ge upp sitt set. Ett sämre exempel på ”cheating” och ett mer påtagligt exempel på ”sticking point” går i själva verket knappt att hitta! Visst är biceps som starkast i det läget, men den fördelen väger lätt jämfört med den ökade belastning som skivstången kontrar med då vridmomentet samtidigt närmar sig sitt maximum.
Lyckligtvis är inte alla kliv från teori till praktik fullt lika verklighetsfrämmande, men de är heller inte vidare förtroendegivande och sällan konkret användbara. Jag hade föredragit att författarna lämnade träningen ifred och höll sig till fysiologin där jag dessutom gärna sett fler och fylligare resonemang istället för tabell efter tabell med siffror och diagram av forskningsdata som åtminstone inte jag skulle vågat generalisera från så särskilt ofta.
Om du utövar eller är tränare i en konditionsidrott och vill komplettera din praktiska erfarenhet med en mer grundlig fysiologilektion än du hittar i gängse träningsböcker lär du inte bli besviken. Någon särskilt angelägen läsning för sprint- hopp- och kasttränare bjuds det däremot inte på. 22 maj 2009
Förutom en massa pärmar om hundens, kattens och andra ryggradsdjurs anatomi har Anders också några mer nischade böcker om människans rygg, hals och skalle. Huruvida han verkligen läst dem är oklart. Jag, Martin och Björn har definitivt inte gjort det. Jag gissar att andra tränare delar vår något svala entusiasm för dessa läsupplevelser in spe.
Här har vi så trappsteg två: mekaniken, som när den tillämpas på anatomin kallas biomekanik. Det är ett svårt ämne där tankefällorna och missförstånden, även bland experter, är förvånansvärt många. För att inte gå vilse bör man till att börja med verkligen behärska fysikens klassiska mekanik som den lärs ut på grundläggande högskolenivå. Själv har vi använt oss av Young och Freedmans University Physics. Ifall man vill slippa matten finns böcker som Physics – a world view och Conceptual Physics. De fokuserar på principerna och resonemangen och rekommenderas med vissa reservationer. För den som har gott om tid finns ju numera också en enorm mängd youtubekanaler och webbsajter som Khan Academy.
Kort och koncist om de grundläggande biomekaniska verktygen för analys av friidrottens alla grenar. Går bra att läsa som introduktion för dig som helt saknar förkunskaper, men lämpar sig också för dig som vill repetera och memorera de viktigaste principerna.
En betydligt snårigare och mer djupgående föregångare till Eckers bok. Första upplagan är från 1962; vår är den sjunde och utkom 1977. Detta är en bok man bör läsa sakta och mer än en gång om man vill greppa den. Bruket av gamla enheter såsom pund och fot skruvar tyvärr upp motståndet ytterligare några snäpp i denna intelligenta och pålitliga bok. Gren för gren analyseras hela friidrotten med en biomekanisk grundlighet långt bortom den genomsnittliga friidrottslitteraturen.
Utgåvan från 2011.
Vi har första utgåvan från 2004. En andra utökad utgåva kom 2013.
Författaren är zoolog och en ledande forskare i djurs lokomotion. Avsnitten om ormars slingrande och sniglars krälande är kanske inget för friidrottstränaren, som istället kan hitta mycket av värde i de första kapitlen om muskler, gång, löpning och hopp där perspektivet är mer mänskligt. Men våra släktingar, hästen, katten och gräshoppan visar att vi har något att lära också utanför humanismen. I bokens avslutande del får vi se att till och med planktons och amöbors simmande kan ge idrottstränaren nya insikter om de protein som bildar muskler i mer komplicerade organismer.
En annan bok av samma snitt är antologin Functional Vertebrate Morpholgy där Alexander bidrar med ett kapitel. Vi har kopior på det och de, åtskilliga, andra kapitel som avhandlar muskler och rörelser.
Begreppet ”elasticitet” missbrukas dagligen av tränare och det är ursäktligt med tanke på de flummiga och felaktiga förklaringar som de flesta kurser och böcker tillhandahåller. Vi hoppas att någon gång få tid att presentera problematiken och de vanliga missförstånden i en artikel. Då kommer vi säkert att referera flitigt till Alexanders bok. Den är trovärdig och teknisk men, naturligt nog, därför trögläst.
Med undantag från det sista kapitlet om tungan och strupens ljudalstrande mekanismer har Alexander denna gång skrivit en bok som från början till slut har något att säga tränare av de flesta idrotter. Här presenteras människans kropp ur ett ingenjörsperspektiv med många och illustrativa liknelser från teknikens värld. Boken är dessutom relativt lättillgänglig och inte, som hans andra böcker, skriven främst för en vetenskaplig publik. Det enda man kan klaga på är blyertsteckningarna av någon slags barnvuxna humanoider som påminner om den polskjudiske författaren, Bruno Schulz, masochistiska illustrationer, och vars naivt stela omsorgsfullhet förmodligen liknar en pedofil seriemördares dokumentation av sina offer.
Gamle längdhopparen Hay ägnar över 500 sidor åt att granska biomekaniken i de flesta större sporter. Vi har kopierat upp merparten av bokens andra halva. Där avhandlas: baseboll, basket, amerikansk fotboll, golf, och så förstås friidrott, som står för de avslutande och längsta kapitlet på 115 sidor.
Tung vetenskaplig antologi ur vilken vi har kopierat de rätt så omfångsrika bidragen om friidrott, tyngdlyftning, styrkelyft och styrketräning.
Ett kompendium som går bra ihop med författarens anatomihäften. Tillförlitligare och utförligare än många av de mer glamorösa konkurrenterna.
Styrketräning är förstås ett ämne som sällan kan isoleras från huvuddisciplinerna fysiologi och anatomi. Ingen av böckerna här nedan har heller haft något större inflytande på styrketräningen vi bedriver i vår grupp. Det finns överhuvudtaget ingen bok i ämnet som duger till kokbok att enkelt plocka recept ur. Man får söka, analysera och diskutera information på så många håll man bara kan och samtidigt hela tiden experimentera för att ens hoppas kunna nå klarhet i hur övningar, vikter och utförande ska leda till färre sekunder och fler centimeter. Det har i vårt fall lett till att vi sedan flera år tillbaka övergivit friidrottens traditionella fokus på explosiva skivstångsövningar och istället satsat på långsamma, enkla rörelser.
Torr och tråkig likt all svensk kurslitteratur. Men en saklig och gedigen sammanställning av kunskapsläget – som inte direkt imponerar (vilket förstås inte är Lundbergs fel).
I samma stil som så många av Sisus böcker – en förberedande och skolsalsosande översikt av de konventionella ståndpunkterna i ämnet. Tyvärr utgörs den redan tunna boken till mer än hälften av tämligen umbärliga förslag på övningar och program. Dessutom vore det kanske riktigare att kalla den en bok om fysträning än styrketräning eftersom ämnen som uthållighet, koordination och annat som inte har mycket med styrka att göra ägnas en hel del utrymme.
Men det korta fysiologiska kapitlet fokuserar väl på det väsentliga och den odogmatiska tonen är klädsam. På det hela taget passar ändå boken hockey- eller handbollstränaren bättre än hopptränaren, som kräver specifikare och djupare pejling av ämnet.
Av en av diskushistoriens stora. Att skriva.
Detta är en högt respekterad och tung bok som dock känns tyngre än den borde göra. Det är nämligen inte ämnets svårighetsgrad i sig som gör den så trög och tråkig – det är den höga abstraktionsgraden och den alltför formella framställningen, särskilt när den tar sig form i ”lagar” och ”formler” som ter sig som vetenskaplig fernissa på något som visserligen inte är pseudovetenskap, men väl vetenskap i ett mycket tidigt utvecklingsskede.
Lagarna refererar sällan till faktorer i den fysiska verkligheten och formlerna utgörs sällan av konkreta fysiologiska eller biomekaniska variabler. Det rör sig istället om abstrakta och påhittade begrepp som visserligen inte är lika vaga som de abstraktioner man är van vid från den mindre kvalificerade litteraturen (snabbstyrka, grundstyrka, spänst, t.ex. ... ) men ännu svårare att koppla till det som faktiskt sker, rent konkret, i celler, muskler och leder. Man får därför ingen riktig förståelse för det man läser om och lär sig inte mycket man kan resonera kring och anpassa till ens egen träning. Visst, det går att klippa 2,312 gram Jord och klistra med kvadratroten av Eld + Vatten och hoppas på 4,00 gram Luft, men det känns varken som god ”science” eller som god ”practice”.
Till bokens försvar ska det sägas att den innehåller information som är svår att komma över på annat håll. Zatsiorsky har flera decenniers erfarenhet från en ledande ställning i den sovjetiska idrottsapparaten och har därför kunskaper som få kan konkurrera med. Som bidrag till det samlade vetandet om styrketräning kan boken mycket väl vara ovärderlig. Synd bara att den är lika tråkig som en typisk bok från Studentlitteratur i t.ex. organisationsteori, ja kanske till och med lika tråkig som boken Målinriktad projektstyrning som fick mig att hoppa av mina studier i systemvetenskap efter ett par veckor. Det rör sig om kunskap som inte bara är tråkig, utan dessutom oinspirerande och svår att minnas eftersom den, till skillnad från kunskap i fysiologi och biomekanik, inte är användbar någon annanstans och därför inte kan hållas på plats av andra bitar i det personliga kunskapspusslet.
Titeln till trots är detta inte en bok om den koncentriska styrkeformen med samma namn. Inte heller är det en bok för nybörjare – det är en bok för dem som coachar nybörjare; en ganska avancerad sådan. Rippetoe är dock såpass pedagogisk och grundlig att det går fint att ta till sig det mesta även utan några större förkunskaper. Hyfsad kännedom om anatomi och anatomisk terminologi gör likafullt läsningen lättare.
De grundläggande lyften: knäböj, bänkpress, marklyft, stående press och frivändning behandlas utförligt ur ett mycket praktiskt perspektiv där fokus hela tiden ligger på tränarens observationer och instruktioner här och nu under ett träningspass. Rippetoes observationer bottnar uppenbarligen i lång erfarenhet men även i en solid teoretisk förståelse av de anatomiska och mekaniska förutsättningarna. De fler än femtio fullpackade A4-sidorna om knäböjsteknik är en uppvisning i iakttagelseförmåga och detaljkunskap som borde göra de flesta tränare avundsjuka.
Avslutande kapitlet om träningsplanering och principer är bokens svagaste. Författarens lite för självmedvetna säg-som-det-är-attityd är tilltalande hårdhakad då han har rätt (tycker som jag) men påfrestande dryg då han har fel (inte tycker som jag).
Här har vi en katalog med gymövningar som i första hand riktar sig till hobbybyggaren. De tio varianterna av bicepscurl är som vanligt frestande för den ”funktionellt fokuserade” friidrottaren att göra sig lustig över. Men faktum är att de förstklassiga anatomiska sprängskisserna som illustrerar varje övning ger mer användbara baskunskaper för vilken idrott som helst, än vad som erbjuds i 9 av 10 bålstabilitetsböcker från Idrottens Bokklubb.
Råden om träningsupplägg och lyftteknik bör tas med en nypa salt, respektive kryddas efter behag och ej sväljas hela. Huvudrätten är musklerna och de är väldigt aptitligt serverade tillsammans med sina mer eller mindre nyttiga övningar. Vårt exemplar är av den första upplagan. Skaffa hellre den andra från 2007 som bl.a. utökats med avsnitt om skador
Samma bok som ovan men tredje upplagan som utökats även med biomekanik. Finns inte på svenska.
Detta är en ytlig artikelsamling utan någon övergripande struktur. Den är klatschigt skriven och presterar sällan några argument för sina påståenden, men är ändå inte utan förtjänster eftersom den tillhandahåller en hel del intressanta svenska forskningsrön som än så länge inte hittas i andra böcker. Läser man Idrott & Kunskap kan man dock stå över, då de flesta artiklarna har publicerats där.
Populärvetenskaplig bok om hjärnans och smärtupplevelsens roll för prestationer i uthållighetsidrott och andra aktiviteter under extrema förhållanden.
Betyligt mer heltäckande än Forsbergs bok. Förutom ett larvigt litet avsnitt om epigenetik är det en mycket bra bok för såväl motionärer som elitlöpare.
Som hopp- och sprinttränare bör man kunna orientera sig åtminstone hjälpligt bland syreskuld, mitokondrier och pulströskeltest. Forsberg är en helt okej vägvisare i en terräng som skrämmer mången hoppare att likt Dante hålla sig tätt till sin guide – som i det här fallet har ett rakare och enklare språk än Vergillius.
En unik och maffig bok som till större delen består av detaljerade fotosekvenser av yppersta elitfriidrottare i aktion. Alla grenar hinns med, även stafetter och gång. Bilderna är huvudattraktionen men de ackompanjeras av texter, alls icke utan substans, författade av världsledande tränare som polske Gerard Mach (senare i Kanada och mentor åt Charlie Francis) och nästintill legendariske amerikanen Fred Wilt.
Att kapitlet om längdhopp håller hög klass ansvarar James G Hay för.
Global Sports Leif Dahlberg har framställt denna pärm med råd om hur man lär ut friidrottens grundläggande grenar på skolans idrottslektioner eller i en förenings nybörjargrupper. Här finns ett antal färdiga lektioner på olika nivåer att välja mellan, tävlingsregler, tips om hur man rättar vanliga tekniska fel, mm.
Den tjocka pärmen som många i klubben kanske redan har och som hörde till någon (har aldrig kunnat hålla reda på vad de heter, hur många som finns eller vilka nivåer som följer på vilka) av friidrottsförbundets tidigare ungdomstränarkurser. Här finns lite av varje – mer och bättre än dagens böcker, i mitt tycke, men i mångt och mycket samma andas barn.
Den tredje och sista delen av de nuvarande kursböckerna för barn- och ungdomstränare. Att kritisera den för att den inte går på djupet är kanske orättvist. Som inspiration och rådgivare för morgondagens pass fyller den säkert sin funktion då fantasin fattas. Från förbundshåll får man förstås finna sig i ideologiskt rättänkande även i rena träningsfrågor och teknikanalyser.
Som nioåringar fick jag och Anders var sitt exemplar av denna, vår första friidrottsbok, vars underrubrik är ”Råd och anvisningar i friidrott för ungdom”. Den är bitvis föråldrad, men står sig på det hela taget väl bredvid sina moderna efterföljare.
Vår andra friidrottsbok var en aning teoretisk och torr för två tioåringar som hellre läste Max Lundgrens IFK Trumslagaren än tabeller över träningsperioder och träningsmängder. Nils Egil har betytt mycket för svensk friidrott både som tränare och utbildare, men jag har svårt att dela förordets fördömande av ”egoistiska” tränare som inte rättar sig i ledet och verkställer partiordförandens dekret. Att rekrytera (och behålla!) ideellt arbetande tränare är svårt nog som det är.
En helig skrift för många sprintintresserade trots att den har en hel del år på nacken och är skriven av Ben Johnsons tränare som i mångas ögon är just inget annat än Ben Johnsons tränare, det vill säga förknippad, för att inte säga skyldig, till idrottens kanske största dopingskandal. Trots det och trots senare samarbete med de sedermera dopingavstängda Tim Montgomery och Marion Jones har Francis behållit sin gurustatus i sprintkretsar. Och att det finns mer än kemikalier bakom hans framgångar är uppenbart för vem som helst som läst hans böcker eller följt diskussionerna på charliefrancis.com där han själv delar med sig generöst av sina erfarenheter.
Mindre generösa är priserna på hans e-böcker och dvd:ar. I tryckt form är Training for Speed sedan länge slutsåld. Vi hade tur som kom över ett restexemplar för ett hyfsat pris hos en australisk återförsäljare för många år sedan. Numera finns bara pdf-versionen att köpa från webbsajten och den kostar där $20.
Francis har i flera år pratat om en uppföljare men tills det projektet prioriteras får vi hålla tillgodo med denna rätt originellt skrivna och strukturerade bok. Den är svår att få grepp om men innehåller unik information om såväl löpteknik som mer esoteriska ämnen som elektrisk muskelstimulans och östtysk massageteknik.
Detta är Charlie Francis berättelse om sin egen framgångsrika, men i förtid avbrutna, sprintkarriär, hur han därefter blev tränare, tog sig an den femtonårige Ben Johnson och tog honom till två fantastiska världsrekord och den största skandalen i den olympiska historien. Förutom en fascinerande inblick i en ganska annorlunda idrottsvärld än den svenska, bjuds man på både ögonblicksbilder och detaljerade referat från träningar och tävlingar. Särkilt Francis redogörelse över sin utveckling som tränare – från vilka han lärde, de misstag han gjorde, hur han resonerade o.s.v. – är intressanta.
Anders och Björn skramlade ihop $20 för pdf-versionen som är den enda tillgängliga och tyvärr uselt redigerade utgåvan. Mitt i kapitel dyker det upp sidor med ett par ensamma rader och bilderna är i påfallande låg upplösning. Men vår version har åtskilliga år på nacken så det är möjligt att den som nu finns till försäljning är uppfräschad.
Över trehundra sidor tresteg i denna amerikanska bok från 1977 – entusiastiskt och eklektiskt om det mesta rörande teknik och träning. Avsnitten om smalfilmredigering, styrketräning och kost har passerat bästföredatum, men merparten, särskilt den tekniska analysen, är lika aktuell idag som då. Jag gillar författarnas betoning på biomekanik för tränaren och snabbhet för hopparen. Fascinerade också med den vördnad som ägnas sjuttiotalets Jonathan Edwards, d.v.s. Viktor Saneyev, vars teknik var helt annorlunda än Edwards eller t.ex. Olssons, men av författarna hålls som självklart ideal.
Då Anders för något år sedan lånade ut sitt ex av Motions- & idrottsskador och deras rehabilitering till Björn P som lånade ut det till en EOS-spelare som slarvade bort det, fann jag det lägligt att detta lite mer avancerade verk just lades fram till försäljning.
Skador är förvisso inte en rolig del av idrotten, men böcker om skador är om möjligt en än mindre rolig del. Jag läser dem bara då olyckliga omständigheter tvingar mig. Då kan det tråkiga emellertid plötsligt bli närapå intressant och när skadan väl är läkt har man inte sällan skaffat sig kunskaper som visar sig nyttiga också i andra sammanhang.
För läsning pärm till pärm är detta en, även för sin genre, ovanligt tråkig bok. För akuta punktinsatser är det däremot en bok som kan förleda en att läsa längre, och lära sig mer, än vad man tänkt sig.
Långvariga och ibland mystiska smärtproblem drabbar såväl skrivbordsarbetaren som elitidrottaren. Detta är en bok för båda. Ämnet är triggerpunktmassage och fokus är på självbehandling. Triggerpunkter är varken helt förstådda eller ens helt accepterade inom medicinen. Sjukgymnaster är vanligen mer pålästa/mindre kritiska (stryk önskat alternativ) och den ende smärtläkare jag någonsin besökt prydde sina väggar med flera anatomiska kartor över triggerpunkter.
Utan att gå in på de förekommande, och konkurrerande, fysiologiska förklaringarna, kan en triggerpunkt förenklat beskrivas som en förhårdnad på en muskelfiber. Förhårdnaden ömmar rejält vid tryck men kan orsaka betydligt allvarligare smärtor än så, och även symptom av helt annat slag, oavsett om man trycker där eller ej. Dessa smärtor och symptom kan dessutom kännas på helt andra ställen av kroppen. Det rör sig om så kallad ”referred pain”, samma fenomen som t.ex. en amputerads fantomsmärtor. Lyckligtvis kan emellertid dessa smärtor behandlas mycket enkelt – genom massage av den ömma punkten tills förhårdnaden lösts upp.
Detta är en mycket bra bok. För pianostämmaren som blivit kvitt sitt tioåriga, stundtals invalidiserande ryggont, med hjälp av den, är det förstås ett underbetyg. Men för mig som hittat någon enstaka och lindrig triggerpunkt är det ett adekvat omdöme om en bok som gett mig ny kunskap om människokroppen och öppnat mina ögon för alternativa orsaker till, och behandlingar av, idrottsskador. Vemsomhelst som vill fördjupa sin förståelse av människans muskulatur lär dessutom ha nytta av de suveränt klara anatomiska streckteckningarna, särskilt som de serveras med en rikedom av praktiska råd om hur man enklast hittar musklerna med händerna. Själv köpte jag ett exemplar av boken trots att jag redan laddat hem och läst en pdf-utgåva.
Den här klassiska boken startade, om jag minns rätt, någon form av stretchingvåg, parallellt med ”joggingvågen”, i början av 80-talet (70-talet i USA). Jag läste den i mellanstadiet samtidigt som min klass hade en vikarierande idrottslärare som skulle lära oss det nya och överlägsna alternativet till de gamla skadliga ”tänjningarna”: STRETCHING. Han påstod sig ha varit professionell fotbollspelare – i Iran eller Irak, har jag för mig – så jag lyssnade ju ivrigt då han tog tag i sina tår, uppmanade oss att göra detsamma, grimaserade och förklarade att: ja, det skulle göra ont om det skulle göra någon nytta! I Andersons något New Age-anstrukna bok betonas det däremot att vi måste glömma allt vi lärt om ”no pain, no gain” innan vi anträder stretchingens väg.
Att motstridiga budskap var legio inom stretching liksom inom all annan idrottsträning lärde jag alltså tidigt. Rösterna för och emot talade inte bara om utförandet utan också om själva stretchingkonceptet i sig. Till en början anammade många stretchingen som ersättning för de ”farliga” tänjningarna, andra menade att de kompletterade varandra. Snart hördes emellertid allt oftare kritik mot själva stretchingkonceptet i sig. De senaste tio åren har det till och med utfärdats rena varningar för dem – inom friidrotten särskilt på grund av att de anses hämma explosiviteten.
Den här boken hjälper en inte att ta ställning i den kontroversen. Den är främst en grafisk guide till vilka ställningar som bäst stretchar vilka muskler. Som sådan är den fortfarande populär och fortfarande i tryck.
Att de kryllar av motstridiga budskap och kontroverser inom såväl den tekniska som fysiska friidrottsträningen förvånar ibland oskuldsfulla noviser som verkar tro att ämnena sedan länge är utredda av ganska elementär vetenskap. Att läget är ett liknande inom kostvetenskap och näringslära förvånar däremot få, då kvällspress och veckotidningar har gett dem egna erfarenheter av den saken. För en glimt bakom de kulisserna rekommenderas förra årets Ideologin och pengarna bakom kostråden av Per Wikholm och Lars-Erik Litsfeldt. Det är en snabbläst bok som ger ett trovärdigt om än ytterst partisk intryck.
Överöser en med vetenskapliga studier utan att övertyga en om att författaren (eller ens någon) är kapabel att pussla ihop giltiga slutsatser av dem.
Fruktansvärt tjatig. Rätt vettig men 304 sidor med déjà vu var tionde sida tär på tålamodet.
Ambitiös, jobbig och något tvivelaktig.
Paulûn har de senaste åren bland annat lanserat sitt eget livsmedelmärke efter att ha gjort sig ett namn i både teve och kvällstidningar. Innan var han framför allt känd från spalter i hälsotidskrifter och nischade men bra böcker som Kosttillskott för idrottare (fråga Björn om ni vill låna den). En annan tidig bok är Allt om fettförbränning som jag, jämte Allt om glykemiskt index, räknar till det bästa han skrivit. De har också det gemensamt att de till skillnad från många andra kostböcker är mer än glorifierade dietscheman och receptsamlingar. De tillhandahåller teoretisk upplysning som ger läsaren möjlighet att själv resonera kring sin egen kost.
En något utökad, uppdaterad och snyggare formgiven utgåva av 1999-års trendsättande Allt om glykemiskt index. Paulûn sprider skvättar om det glykemiska indexet i samtliga av sina böcker men detta är källan för den som törstar efter grundligare kunskap om hur kolhydrater påverkar vårt blodsocker och, i förlängningen, insulin. De senaste årens debatter om ”GI-metodens” värde har närmast tett sig ideologisk men Paulûn själv framhåller att GI är ett redskap och inte en metod. Det skulle hedra både anhängare och kritiker att hålla det i åtanke.
Gles och lättsmält genomgång av ”de tio viktigaste faktorerna för form och hälsa”. Paulûn riktar sig här knappast till idrottare och de många upprepningarna från hans andra böcker gör den till en av de mer umbärliga i samlingen. Helt okej likafullt.
Ännu en av Paulûns böcker man klarar sig utan om man läst hans ”Allt om”-böcker. Denna är emellertid skriven för idrottare och relativt generös till formatet. Jag skulle vilja beskriva den som en uppdaterad version av Kost och Prestation men med en fot i gymmet istället för Skrylle och studiefrämjandet.
Mer pyttipanna – denna gången i form av 232 frågor och svar fördelade på åtta kapitel: Glykemiskt index; Fettförbränning; Kosttillskott; Doping; Diet och kosthållning; Träning; Näringslära och livsmedel; Sjukdomar och allergier.
Stenålderskosten, eller som den också kallas, paleodieten, har kanske inte sin huvudsakliga målgrupp bland hårt tränande idrottare eller växande ungdomar. Med utrymme för geografiska variationer verkar det åtminstone rimligt att den kan tjäna som lättbegriplig riktlinje för bra kost, om än mer med avseende på den långsiktiga hälsan än den idrottsliga prestationen. För att bry mig om förbudet mot mejeriprodukter krävs det dock något kraftigare än Cordains hot om mättat fett. Skivstångsträning utan mjölk skulle jag vilja likna vid skivstångsträning med bakbundna händer, eller mer kongenialt, skivstångsträning med pilatesboll: mer besvär, mindre resultat – inget för en frisk kropp!
Cordain har senare också skrivit The Paleo Diet for Athletes som vad jag förstår dock främst riktar sig till uthållighetsidrottare och därför gissningvis har en mer liberal syn på kolhydrater. Det är också värt att minnas att Cordain bara är en av många förespråkare av paleodieter och att oenigheten bland dessa verkar stor.
Här har vi ännu en bok av större värde för den som vill hålla sig frisk och sund i det långa loppet än för den som vill göra det långa hoppet. Likväl var det friidrottstränares lovord som fick mig att köpa den. Och i regel är ju det som är bra för den långsiktiga hälsan bra också för återhämtningen och immunförsvaret – två minst sagt kritiska komponenter för den som behöver träna tungt och ofta.
Bokens poäng är att de ämnen som ger frukter och grönsaker deras färg är samma ämnen som gör dem så hälsobringande. Vidare är de olika färgerna indikationer på ämnen som är nyttiga på olika sätt: t.ex. rött = lykopen som skyddar mot prostatacancer, blått = antocyaniner som är antiinflammatoriska och skyddar mot koloncancer. Författarna menar att man därför bör äta frukter och grönsaker av varje färg varje dag.
Den här lite udda boken vill visa hur vi kan skapa bättre hormonella förutsättningar för idrott och hälsa genom kost, sömn, sol, träning m.m. Främsta måltavlorna är kortisol, tillväxthormon och testosteron och de främsta vapnet är en kolhydratfattig diet med kolhydratladdning två gånger i veckan. Dieten påminner om en cyklisk ketogen diet och är i mitt tycke för extrem och jobbig att följa även om resultaten skulle bli de utlovade.
Att de 343 tät- och välskrivna sidorna innehåller 1700 vetenskapliga referenser är ingen nackdel även om knappast någon läsare kommer att kolla upp en endaste av dem. Och skulle någon sätta sig ner och granska varenda en garanterar det inte att denne når en slutsats som överensstämmer med bokens rekommendationer ens i stora drag.
Faigin är uppenbarligen intelligent och grundlig men det räcker inte för att övertyga mig. Ämnet är för stort och komplicerat, studierna för många, motstridiga (och ofta dåliga) för att en människa ska kunna smälta dem alla och skapa en syntes av dem. Till och med de bärande idéerna är tvivelaktiga. Tillväxthormonets anabola egenskaper framhävs boken igenom som särskilt åtråvärda. Men, som Lyle McDonald (författare av The Ketogenic Diet och många andra böcker) påpekar, är tillväxthormon inte anabolt då insulinnivåerna är låga och följer man bokens kostplan kommer insulinnivåerna med all säkerhet att vara låga … mycket låga …
Jag varken vill – eller kan – för den skull döma ut boken. Här finns fakta som inte går att förneka. Här finns tips som vem som helst kan tillämpa. Även om Faigin faller i sitt glansnummer erbjuder han intressantare och trovärdigare läsning än de flesta andra i branschen.
Eftersom denna SISU-utgivna bok är från 1989 var det väntat att den då och då skulle kännas föråldrad vid en omläsning nästan tjugo år senare. Ifall det främst beror på den snabba produktionen av ny kunskap, eller på den ännu snabbare takt med vilken trenderna i ämnet avlöser varandra, låter jag vara osagt. Åtskilligt, särskilt grunderna i näringslära, är fortfarande relevant. De mer specifika kostråden ställer jag mig däremot oftare lite tveksam till.
Riktigt tröttande är dessutom smutskastningen av protein- och vitamintillskott. Argumenten är svaga, (t.ex. trotjänaren ”man behöver inte mer än x gram protein/dag eftersom musklerna inte kan växa med mer än x gram/dag”), tonen dogmatisk och upprepningarna så många att de påminner mer om hjärntvätt än upplysning. Rent dråpligt blir det när ett av brandtalen avrundas med en faderlig försäkran om att det hursomhelst är viljan, inte proteinet, som betyder något: ”vill du lyckas kommer du också att göra det”! Knappt mellanstadievärdigt blir det i ett annat kapitel där läsaren först får ta del av intensiv hets mot protein i såväl text som rubriker, för att därefter genast uppmanas svara på frågan ”Behövs extra protein?” …
KneesOverToesGuy på Youtube. Kort sammanfattning av hans så kallade ATG-program för förebyggande av knäskador.
Långrandig men intressant djupdykning i metabolism av en evolutionär antropolog. Huvudtesen är att basmetabolismen hela tiden anpassar sig (sjunker t.ex. vid extra aktivitet) och att träning därför inte är ett sätt att gå ner i vikt. Särskilt fascinerande att människan har högre fettprocent än de andra människoaporna på grund av sin snabbare metabolism. Det kan först verka paradoxalt men framstår vid en smula eftertanke som självklart. Att metabolismen inte nödvändigtvis sjunker med åldern och hur detta relaterar till hormonnivåer hos naturfolk och överviktiga moderna människor gav mig också flera nya insikter.
Populärvetenskaplig sammanfattning om de evolutionära orsakerna till varför vi tycker det är jobbigt att träna och varför vi ändå måste göra det.
Populärvetenskap av en journalist som förstått och förklarar sitt ämne (genetik!) ovanligt bra.
Citat från en goodreads-recension: “It smites fitness myth and misinformation with the power of SCIENCE”. LOL! Finns i stort sett inget att hämta här för den som har praktisk erfarenhet av träning. Man bjuds dock på en nyttig påminnelse om hur lite konsensus och konkret kunskap det finns inom idrottsvetenskapen.
Har svårt att se vad friidrottare skulle kunna lära av den här boken. Övningarna som fyller en stor del av boken känner de flesta hoppare redan till och beskrivningarna tillför inget nytt. De teoretiska avsnitten om styrka och elasticitet innehåller det samma som så många andra böcker och dessutom (som så många andra böcker) en hel del fel.
Sin vana trogen – måste jag tyvärr säga – bjuder SISU Idrottsböcker på glesa sidor, mycket utfyllnad och många upprepningar. Boken går att läsa på en halvtimme.
Vad titeln säger och inte mycket mer. Beskrivningar av vanliga testövningar och hur man utför dem. Inte så tokig.
Omfångsrik men mycket blandad kvalitet på testerna. Kul att bläddra i tack vare mängder av udda information som det sällan talas om i svenska böcker.
Christian Carlsson är numera chefredaktör och huvudsaklig skribent för tidskriften Idrott & Kunskap. Dessförinnan skrev han populärvetenskapliga artiklar om träning i bland annat Svensk Idrott. Den här boken är närmast en samling sådana artiklar. Lättläst, lite av varje, men i spretigaste laget och med kort bästföredatum.
Årskrönikan som i många år skrevs av Nils Lodin, efter några års uppehåll i början av 90-talet togs över av Göran Lenz (f.d. Hägerfjord och medeldistansare i IFK Lund) som 2007 lämnade över till Jonas Hedman. Vi saknar några årgångar på 60 och 70-talet
Detta är en bok om praktisk idrottspsykologi, och medan de principer, handfasta råd och rena knep som förmedlas knappast kan sägas vara särskilt sensationella, är åtminstone infallsvinkeln speciell: vart och ett av de 60 krönikelånga kapitlen tar sig uteslutande an mentala aspekter av styrketräning och de typiska psykologiska problem som kan drabba tyngdlyftaren, styrkelyftaren, kroppsbyggaren eller den vanlige gymmaren.
Stilen är konverserande och därför mycket lättläst. I stort sett varje kapitel presenteras som ett fall där en klient (vanligen en jordnära ”regular iron game Joe”) som med en skeptisk men pragmatisk jag-har-inget-att-förlora-inställning söker upp den anonyme (och likaledes jordnära) psykologen för att få hjälp att ta sig vidare efter en längre tids resultatstagnation eller motivationsbrist. Enligt denna förutsägbara men effektiva och underhållande mall behandlas ämnen under kapitelrubriker som:
De engagerande, men stundtals lite väl drygsokratiska, dialogerna mellan psykolog och klient varvas smidigt med anekdoter, dels om fiktiva arketyper, dels om legender ur den moderna styrketräningens cirka 100 år långa historia: exempelvis knäböjsikonen och författarens hjälte nr ett, Paul Anderson, kroppsbyggare som Frank Zane och Schwarzenegger, alla tiders främste tyngdlyftare Vasily Alexeev, samt ett fåtal friidrottare. Det är kul läsning som hårdnischar boken än längre bort från sina genrekusiner bland Sisu idrottsböckers utgivning om mental träning och bokhandelns självhjälpshylla.
Men det bjuds också på vetenskapliga berömdheter: psykologiska pionjärer som Sir Francis Galton (statistiska metoder), Alfred Binet (IQ-test) och William H Sheldon (numera förlöjligad, men var kanske ändå något på spåren i sin teori över kroppstyper och personlighet), liksom enkla men vederhäftiga introduktioner till psykologiska begrepp som N-Ach-scale, internal-external locus of control, etc. Förutom åtskilliga decenniers erfarenhet av styrketräningsvärlden har bokens författare, Strossen, amerikansk doktorsgrad i psykologi från Stanford. Han driver också sedan 1988 företaget Ironmind som är internationellt renommerade för sina supergedigna och udda träningsredskap, samt är förläggare och redaktör för den seriösa lyftartidskriften Milo.
Jag läste boken med stort nöje och, inbillar jag mig, med viss praktisk behållning. Om inte annat kände jag igen mig själv i beskrivningen av ”the average person” vars huvudutmaning är ”keeping himself in the gym, and away from Miami Vice reruns” (tv-serien, inte filmen, och för tillfället är det DVD-boxen snarare än repriser som besvärar mig). 7 okt 2009
Det här är tredje upplagan av en bok som hann komma i ytterligare några versioner innan den slutade uppdateras 1994. Jag läste den första gången som tolvåring och förväntade mig att den nu, ett kvartssekel senare, skulle kännas något passé – gissningsvis onyanserad och överentusiastiskt predikande om nödvändigheten av fem psykpass i veckan. Men det var fel.
Nu erkänner jag villigt att jag inte hängt med i idrottspsykologins landvinningar. Sedan några år tillbaka läser jag Johan Plates (flitigt anlitad mental rådgivare åt idrottare) krönikor och hans artiklar tillsammans med Peter Hassmén (professor i idrottspsykologi) i Idrott & Kunskap, men har ingen aning om vart de akademiska vindarna blåser och vilket anseende Uneståhl har idag. Hursomhelst hittar jag inte mycket i hans bok som svär mot vad som förefaller vara rådande åsikter.
Någon tronföljd av sanningar tror jag dock lika lite på i den mentala träningens domäner som i resten av träningsvärlden. Att det är trender och åsikter, snarare än fakta och insikter, som avlöser varandra är säkerligen regel och inte undantag, här som där. Och alldeles oavsett den akademiska forskningens och teoriernas tillförlitlighet finns det mindre praktisk erfarenhet av kognitionens inflytande på exempelvis skidornas femmil (boken inleds med Sven-Åke Lundbäcks fiasko, trots strålande fysisk form, i vinter-OS 1976) än av konditionens inflytande på samma sträcka. Det kognitiva eller känslomässiga inflytandet är till på köpet svårare att utvärdera än det fysiologiska eftersom placeboeffekten sällan går att avskilja och feedbacken gärna blir såväl vagare som subjektivare (kan bero både på vag eller subjektiv indata och på vag eller subjektiv utdata).
Uneståhls bok ger åtminstone en saklig och metodisk genomgång av principer och träningsmetoder som med vissa undantag ter sig trovärdiga. Framställningen är alltför uppstolpad för att locka till sträckläsning men ett stort antal praktiska exempel med verkliga händelser och idrottare (mycket friidrott) avvärjer åtminstone kedjegäspande. Exempel på kapitelrubriker är:
Jag är inte övertygad om att boken är till praktisk nytta för vare sig tränare eller aktiv. Däremot kan den nog hjälpa en att avgöra huruvida det är värt att överhuvudtaget ge mental träning en chans: Har du något att vinna på det? Verkar metoderna effektiva för dig? Om ditt svar är ja erbjuder boken både vägledning och en späckad (om än inte helt aktuell) litteraturlista som kan hjälpa dig vidare. 14 okt 2009
Förutom instruktionsfilmerna som kommenteras nedan har vi också en hel del mästerskap och galor mellan 1988 och 2007 inspelade på VHS-band
Så här snygg och påkostad produktion väntar man sig finna i en BBC-produktion om människokroppen, inte i en instruktionsfilm om löpteknik. Det förklaras förmodligen av att kundkretsen inte är begränsad till en liten skara tränare utan också rymmer den betydligt större gruppen löpande motionärer.
Lyckligtvis kan innehållet bära sin tjusiga kostym. Det är både omfångsrikt, pedagogiskt framställt och förvånansvärt avancerat – så avancerat att jag befarar att de löpande motionärerna antingen lär känna sig korkade eller lurade … Var beredd att slita på fjärrkontrollens pause och rewind om du vill tillgodogöra dig innehållet.
Tyvärr är jag heller inte övertygad om att sprinttränaren har mycket utbyte av filmen. Frans Bosch och Ronald Klomp, som producerat filmen, betonar elasticitetens roll och huruvida den kan fylla mer än endast en energisparande funktion är ytterst tveksamt. Det vore intressant att höra Klomp och Bosch resonera mer kritiskt kring den kärnfrågan. Kanske gör de det i sin (dyra) bok om löpningens biomekanik som jag hoppas komma över någon dag.
GPP tillhör den långa räcka av jobbiga förkortningar som amerikanska friidrottstränare verkar så förtjusta i. Den står för General Preparation Phase och säger oss alltså att vi här serveras Charlie Francis variant av grundträning.
(Att skriva: Några ord här om vad som kännetecknar den och hur den skiljer sig från gängse svensk modell.)
Skivans 58 minuter hinner också med lite sprint- och lyftteknik. Produktionen är sedvanligt rudimentär fast funktionell och med tydlig bild. Att omslag saknas går att leva med, men för $45 hade jag gärna sett filmens tabeller bifogade i pappersform.
Bra initiativ av Mölndal och SFIF. Lite mindre betoning på vilka övningar man kan köra och mer på varför hade tilltalat mig, men för bara 75 kr ser jag fram emot fler delar och fler grenar.
Utöver att vara en av alla tiders absolut bästa trestegshoppare visar sig Willie Banks ha ett vinnande sätt både framför och bakom kameran. Filmen är kort och ytlig men för trestegshopparen som söker tips eller bara lite inspiration är den trivsam och alldeles lagom.
En av tolv filmer i serien Bill Dellinger's Track & Field Fundamentals av och med tränare på University of Oregon. Detta är en ganska komplett grundkurs för trestegstränare med totalt 40 minuter ganska jämnt fördelade på sju avsnitt: Technique, Drills, Conditioning, Workouts, Mental Aspects, Important Principles, Peaking.
Irving ”Boo” Schexnayder från Louisiana State University undervisar i denna något mer avancerade film som framför allt tränger djupare i de tekniska detaljerna. Cirka 45 minuter fördelas på tre avsnitt: Technical descriptions, Common mistakes & corrections, Drills & exercises. Filmens manlige modell, Ndaba Mdhlongwa, är en stor tillgång. Han hoppar väldigt fint.
Bättre Anders skriver
Denna video som följer med köp av 'Fraid Nots-stretchingrep är nog inte av något större intresse. Jag nämner den här mest för att påminna mig själv om att det vore klokt att faktiskt använda den …
Vi hoppas så småningom hinna med att lista och kommentera åtminstone de intressantaste artiklarna.
Från en smula skral början har den blivit allt bättre för varje nummer.
För friidrottstränaren som vill lära sig mer erbjuder numera datorn vissa alternativ till böcker och filmer. Jag syftar då inte på internetsidor och pdf-filer utan på programvaror på CD eller i nedladdningsbar form. Några rena friidrottsprogram känner vi inte till. Ämnen som anatomi, fysiologi och biomekanik är däremot relativt rikligt representerade. Program för träningsplanering, kostplanering och övningsförråd för gympubliken finns det också en uppsjö av. Kanske kommer vi så småningom att ta oss en titt på några sådana men i första hand är det lärorika program vi intresserar oss för.
Mycket bra. 10 moduler som avhandlar