av Viktor Björklund
Syftet med experimentet var att ta reda på om kosttillskottet snabbverkande kreatin höjer den fysiska prestationsförmågan. Snabbverkande kreatin är en vidareutveckling av ”vanligt” kreatin vilket har väldokumenterade prestationshöjande effekter när det gäller mjölksyratålighet, styrkeuthållighet och maxstyrka. Skillnaden mellan preparaten är att det snabbverkande kreatinet i teorin snabbare ska kunna tas upp av kroppen än det ”vanliga”, och därmed bli mer effektivt. Detta testades på en grupp erfarna idrottare som fick genomföra hopp och styrkeövningar där de ovanstående momenten ingick.
Resultaten från undersökningen visade på vissa positiva effekter när det gällde styrkeuthållighet och mjölksyratålighet, även om dessa var relativt marginella. Slutsatsen som drogs var att snabbverkande kreatin till viss del kan fungera, men antagligen inte i den utsträckning som det marknadsförs att det ska göra. De positiva effekterna av preparatet kan därmed lika gärna bero på placeboeffekter och tillfälligheter som att snabbkreatinet verkligen höjer den fysiska prestationsförmågan.
Kreatin är ett kemiskt ämne som finns naturligt i kroppen och fyller en mycket viktig funktion i våra cellers energiomsättning. Kreatinets egenskaper – att under anaerobt arbete ge cellerna mer energi att jobba med – är sedan länge känt av forskare och idrottare runt om i världen, och fastställt i en lång rad studier. Detta har lett till en explosionsartad utveckling av kosttillskott innehållande just kreatin, för att få ut dess välkända effekt i samband med idrottsprestation.
En av de senaste varianterna av kreatin som kosttillskott är det så kallat snabbverkande kreatinet. Vitsen med snabbverkande kreatin är att underlätta kroppens upptag av ämnet, så att det ska kunna räcka med intag av det precis innan man ska prestera1. Genom detta slipper man de långa uppladdningsperioderna, problem med att onaturligt mycket vätska binds i kroppen, och flera andra nackdelar som ”vanligt” kreatin generellt sett medför2. Huruvida snabbverkande kreatin fungerar som prestationshöjare i praktiken råder det mycket delade meningar om. De som säljer och tillverkar tillskotten hävdar av naturliga skäl att det fungerar1 och hänvisar till studier de själva har gjort. Det finns också de som menar att snabbverkande kreatin inte fungerar bättre än vanligt kreatin3, samt de som hävdar att kosttillskott inte fungerar över huvud taget4. Vad som är konkreta fakta, teorier eller bara taget ur luften är därmed väldigt svårt att urskilja, vilket definitivt motiverar att objektiva undersökningar görs av snabbverkande kreatin.
Syftet med denna undersökning är att mäta snabbkreatinets verkan på en specifik idrottsprestation.
Alla typer av kreatin verkar i princip på samma sätt när ämnet väl är inne i våra celler2. Ämnet finns företrädesvis i muskelcellerna, fritt i cellplasman2. I cellens energisyntes, dvs. bildningen av adenosintrifosfat (ATP), används i första hand glukos, men även aminosyror, fettsyror och glycerol. Resultatet, den mycket energirika ATP-molekylen, finns sedan fritt i cellen för att vid behov kunna släppa ifrån sig sin tredje fosfatjon, och därmed bryta en energirik bindning. Den energi som frigörs här kan cellen därefter använda till alla sina kemiska processer och arbeten, allt från aktiv transport till kontraktioner av muskelceller5.
ADP + P + Energi → ATP
Då kreatin kommer i kontakt med ATP, kan den energirika molekylen ”förbrukas”, och energin man får ut ur reaktionen användas till att binda en fosfatgrupp till kreatinet. Härmed bildas det för cellen mycket viktiga ämnet kreatinfosfat5b.
ATP + kreatin → ADP + kreatinfosfat
Kreatinfosfat är en relativt liten molekyl i jämförelse med ATP och kan därför lättare röra sig genom cellens olika membran. Den största poängen med att låta kreatinet ta över fosfatgruppen är dock när det kommer till extremt fysiskt arbete för kroppen. Då det inte kan lagras några större mängder ATP i cellerna samtidigt, tar den färdigproducerade ATP:n slut efter väldigt kort tid. Därefter tar det ett tag att få igång glykolys och därpå följande steg i ATP-bildningsprocessen. Det är här som kreatinfosfatet kommer in i bilden6.
Med hjälp av enzymet kreatinkinas kan kreatinfosfatet släppa sin bindning till fosfatgruppen, och härmed frigöra energi. Energin används till att sätta ihop fosfatgruppen med en (adenosindifosfat) ADP-molekyl så att den istället blir en ATP-molekyl6. Genom denna process kan en förbrukad ATP omedelbart laddas upp till sin fulla förmåga igen.
ADP + kreatinfosfat + H+ → ATP + Kreatin
Kreatinfosfatet ger vid ovanstående nedbrytning mer än dubbelt så många mol ATP per kg än vad till exempel glykolysen ger, som även den fungerar vid anaerobt arbete6. Därmed är kreatin ett unikt ämne som man vid högintensiva idrottsprestationer har mycket stor nytta av. Tidigare studier av kreatin har visat på att man höjer sin prestationsförmåga om man har ätit en kur med kreatin och därmed har en mycket högre halt av ämnet i kroppen2.
Snabbverkande kreatin ska fungera precis som i förklaringen ovan, då det väl har tagit sig in i våra celler. Skillnaden mellan ”vanligt”, rent kreatin och det snabbverkande är dock på vilket sätt de upptas genom cellmembranet1. Cellmembranet består i huvudsak av fosfolipider, vilka har en hydrofob och en hydrofil ända. Detta betyder att de ämnen som är laddade eller polära har väldigt svårt att passera genom membranet, och de som är opolära, dvs. mer fettlösliga passerar lättare5c. Även storleken på molekylerna spelar roll. I cellmembranet finns det också transportproteiner som endast släpper igenom vissa specifika ämnen. Att kombinera socker och vätska med intag av snabbkreatin ska dessutom kunna maximera upptagningsförmågan av ämnet, vilket användes senare i testerna.
Normalt sett tar sig den polära kreatinmolekylen in i cellen via diffusion, dvs. passiv transport. Detta är inte det mest effektiva sättet, vilket är själva anledningen till att man har framställt det snabbverkande kreatinet. Man har här bundit ämnet till estrar och likartade ämnen, för att göra det mindre polärt, och därmed underlätta upptaget genom cellmembranet1. Enligt dem som tillverkar och säljer snabbverkande kreatin som kosttillskott ska detta ha mycket stor betydelse. Då man normalt sett måste ha långa uppladdningsperioder där man äter ”vanligt” kreatin i flera veckor för att kroppen ska hinna ta upp det, ska det här räcka med att man intar snabbverkande kreatin precis innan man ska prestera för att höja sin nivå7, 1.
Om detta fungerar i praktiken ska följande experiment belysa. Hypotesen som jag planerar att undersöka lyder:
Intag av snabbverkande kreatin påverkar en fysisk idrottsprestation snabbt och positivt på grund av att det tas upp snabbt i cellerna.
En fysisk idrottsprestation kan definieras på flera olika sätt, varav det viktigaste för experimentet är att det är relevant, går att mäta och att felkällor kan minimeras så mycket som möjligt. Tidigare studier har visat på att kreatin generellt sett inte bidrar till någon förhöjd idrottsprestation vid arbeten under längre tid, så som långdistanslöpning och andra konditionsidrotter2. Därav återstår att testa den maximala styrkan och styrkeuthålligheten. Generellt sett består kreatinets effekt på ”maxstyrkan”, som definieras som ett kraftmoment under kortare tid på individens maximala prestationsnivå, inte bara i den ökade tillgängligheten av kreatinfosfat i cellerna, utan även i att muskeln kan binda mera vätska. Kreatinet binder vätskan, och bidrar därmed till att musklerna sväller upp och blir större. Detta blir i sin tur extra gynnsamt för kroppens hävstänger, vilket bidrar till bättre explosiv styrka1. Om snabbkreatinet kan uppnå samma effekt, och hinna binda vätska på den korta tid det är i kroppen känns däremot mer tveksamt, och en spontan gissning är att man inte märker dess effekt lika tydligt på testet av den maximala styrkan.
Hur bra styrkeuthålligheten är beror i högsta grad på hur länge det dröjer innan man får mjölksyra i muskelcellerna. Som redan nämnts verkar kreatin anaerobt, och snabbkreatinet borde därmed kunna fördröja händelseförloppet som leder till att mjölksyra bildas. Om någonstans, så tror jag att det är när man testar mjölksyratålighet som man borde kunna se snabbkreatinets effekter.
Testerna av snabbverkande kreatin genomfördes i tre olika övningar. Idén med de två första övningarna byggde på att först genomföra övningen utan något preparat alls, och sedan efter vila utföra övningen igen, denna gång efter intag av antingen snabbverkande kreatin eller placebopreparat.
De första två testerna handlade om vertikalhopp, där två grupper användes. Grupp 1 var en kontrollgrupp, vilken bestod av en tredjedel av försökspersonerna, och de fick placebokapslar vid andra försöket. Grupp 2 var de resterande två tredjedelarna, och dessa fick det snabbverkande kreatinet vid det andra försökstillfället.
Den tredje övningen, bänkpressen, som förklaras mer utförligt senare, byggde i stora drag på samma princip som de två första övningarna, men med skillnaden att försöksgruppen var en helt annan, och att det inte användes någon kontrollgrupp.
Den första av de tre övningar som utsågs till testerna var ett enkelt vertikalhopp, där explosiviteten kan mätas i centimeter hoppad höjd. Den andra var flera vertikalhopp i följd vilken testar bland annat styrkeuthållighet och mjölksyratåligheten. Om snabbkreatinet fungerar borde de enstaka hoppen bli ännu högre då de görs med kreatin än utan preparatet. Samma sak borde även gälla för flera hopp i följd, och att det borde ta längre tid innan man blir trött och börjar hoppa lägre.
Det väsentliga med den sistnämnda övningen som testar mer mjölksyra och styrkeuthållighet är att den inte blir så slitsam att den påverkar prestationen då man ska utföra övningen för andra gången, då med kreatin eller placebopreparat. Samtidigt måste den slita tillräckligt mycket på kroppen så att man hinner utveckla mjölksyra, vilket gör det hela till en svår balansgång. Att välja en renodlad tung styrkeövning med vikter, eller en övning för en väldigt specifik muskelgrupp skulle antagligen slita så pass mycket att det påverkar resultatet negativt.
De vertikala upphoppen i följd borde härmed vara den kompromiss mellan slitage och prestation som kan ge de mest pålitliga resultaten.
Vid hopptesterna användes en testutrustning för sprint, kallad ”Time it”. En av dess funktioner är att mäta hopphöjden på ett vertikalt upphopp med hjälp av en tryckkänslig matta. Mattan känner av när en person ställer sig på den, varefter det registreras när trycket försvinner och kommer tillbaka, vilket det gör vid ett upphopp. Tiden som hopparen befinner sig i luften kan härmed mätas, och den vertikala höjden som uppnåtts kan genom en enkel beräkning erhållas. Detta sker automatiskt i ”Time It” maskinen. Hela mätmetoden bygger dock på hopparen alltid landar med raka ben.
Den tredje och sista övningen som utsågs till testerna var bänkpress. Bänkpress på ca 5 till 10 repetitioner kan testa en blandning av maxstyrka och mjölksyratålighet2.
De fem personer som medverkade i bänkpresstestet tränar alla bänkpress på samma sätt och följer samma träningsprogram. Programmet bygger i stora drag på att ett set av övningen görs med en extra lång excentrisk fas. Detta kombineras med en rad andra överkroppsövningar, vilka görs efter det första setet med bänkpress, och därmed är av mindre betydelse, då endast bänkpressresultaten skulle mätas.
Alla försökspersoner hade sedan lång tid tillbaka genomfört programmet två gånger per vecka, och från varje pass höjt vikten med 2,5 kg. Mellan varje pass har testpersonerna då de tränar i normala fall 3 dagars vila. Testet integrerades i så stor utsträckning som möjligt med den vanliga träningen för att bli så naturligt och exakt som möjligt. I och med de tre dagarnas vila, vilket försökspersonerna också fick under testerna, försvinner mycket av slitagemomentet som omtalades när det gällde vertikalhoppen i följd. Alla de tre övningarna illustreras i bilaga 4.
Till de båda hopptesterna valdes fjorton personer ut, varav samtliga var regelbundet idrottande. I första hand valdes friidrottare med flera års erfarenhet ut, både på motionsnivå och elitnivå, men även individer med annan bakgrund, såsom konståkning och fotboll. Ingen av försökspersonerna hade före testtillfället intagit någon form av kreatin som kosttillskott på mer än 1 år, eller inte över huvudtaget. Alla uppmanades att undvika att äta på mer än två till tre timmar innan testtillfället, för att ha en relativt tom magsäck, och därmed öka sin upptagningsförmåga utan att vara hungriga eller ha för lite energi i kroppen.
Generellt kan man säga att testpersonerna handplockades på grund av deras idrotts- och koordinationsförmågor. Ju mer van vid övningarna man är och ju bättre man är på att kontrollera sin kropp, desto pålitligare borde mätvärdena bli.
Under testerna användes ett snabbverkande kreatin med namnet ”Rapid Creatine”. Detta kreatin består egentligen av fyra olika varianter ”vanligt” kreatin bundet till fyra olika estrar. Störst mängd finns det av kreatin etylester som precis som tidigare nämnts blir mindre polärt på grund av estergruppen, och därmed skulle kunna tas upp snabbare. Alla kreatinvarianterna fungerar på i princip samma sätt, och deras inbördes proportioner finns mer noggrant specificerade i metoden.
För att få pålitliga resultat fick vissa personer placebokreatin. Dessa placebokapslar tillverkades genom tömning av multivitaminkapslar, vilka sedan fylldes med potatismjöl, dvs. ren stärkelse. Detta för att göra dem så absolut verkningslösa som möjligt.
Placebogruppen är oerhört viktig i experimentet, då effekter av kosttillskott många gånger avfärdas som just placebo. Kontrollgruppen kan härmed bidra till att antingen utesluta eller inkludera en viss placeboeffekt i testerna av preparatet.
I de tre olika tester som följer användes följande utrusning:
Den tryckkänsliga mattan ställdes in på att mäta hopphöjden i ett enstaka hopp, och kopplades till ”Time It”. Var och en av testpersonerna placerades därefter på mattan och fick göra ett vertikalt upphopp med uppmaning om att nå så absolut hög höjd som möjligt. Alla fick genomföra minst två hopp som de kände sig nöjda med. Höjden i alla hoppen mättes.
Efter ca trettio minuters vila delades alla testpersonerna ovetande och helt slumpmässigt in i två grupper, grupp 1 och grupp 2. Var och en av försökspersonerna fick helt enligt anvisningarna till ”Rapid Creatine” svälja 3 stycken kapslar med förbundna ögon. Grupp 1, placebokapslar och grupp 2, de riktiga. Allting svaldes ner med ett glas saft.
Efter ytterligare en halvtimme, dvs. en timme efter försök 1, upprepades testet, denna gång alltså med kreatin respektive placebokapslar. Även i försök 2 mättes hopphöjden för jämförelse med försök 1.
I test 2 användes samma försökspersoner, förutsättningar och tillfälle som i test 1. Vid det första hopptillfället i test 2 ställdes ”Time it” in på att mäta hopphöjden på vart och ett av 14 hopp i följd. Därefter genomfördes de 14 hoppen av alla försökspersonerna, denna gång med händerna i sidorna, dvs. höftfäst läge. Mellan varje hopp tilläts 1-2 sekunders vila.
Snabbverkande kreatin och placebokapslar delades ut i samma proportioner som i test 1, och svaldes även här ned med saft. Kreatinet intogs en halvtimme efter att hoppen gjorts.
En timme efter den första hoppomgången genomfördes den andra, denna gång med kreatin och placebo, annars under samma förutsättningar som den första. Hoppen i de båda omgångarna antecknades för jämförelse och analys.
Test 3 skilde sig från de båda andra, då testerna här genomfördes vid ett helt annat tillfälle.
Testet genomfördes då alla testpersonerna låg på ungefär samma ställe i träningscykeln, och således hade en vikt de klarade att göra 5 till 10 repetitioner på. Samtliga gjorde en lätt och sedvanlig uppvärmning innan de genomförde testet med varsitt set bänkpress tills de inte klarade fler repetitioner. Antal hela genomförda repetitioner noterades.
Testpersonerna fick tre dagars vila mellan det första testtillfället och det andra, där alla hade ätit snabbkreatin innan. Ca 30 till 40 minuter innan försök 2 intogs tre kapslar Rapid Creatine av var och en av samtliga försökspersoner. Kapslarna sköljdes ner med snabba kolhydrater, dvs. saft och juice.
Försök 2 genomfördes på ungefär samma sätt som försök 1. Efter uppvärmning gjordes ett set bänkpress till failure med uppmaning om att varje repetition skulle vara strikt, och därmed så likt utförandet av övningen som man gjorde i försök 1 som möjligt. Antal genomförda hela repetitioner antecknades för jämförelse med försök 1.
Alla testerna genererade en stor mängd primärdata, vilka mer ingående redovisas i bilaga 1 och 2. Resultaten från test 1 sammanställdes till medelvärdena i nedanstående tabell.
Som kan ses i tabellen nedan presterade ingen av de båda försöksgrupperna bättre genomsnittligt resultat, varken efter snabbverkande kreatin eller placebokapslar. Störst skillnad uppvisade grupp 1 där hopphöjden sänktes med mer än 2,5 cm jämfört med grupp 2 som hoppade cirka en halv cm lägre.
Nedanstående diagram redovisar den genomsnittliga hopphöjden som grupp 2, dvs. den grupp som fick snabbkreatinet, presterade i vart och ett av sina fjorton hopp. Diagrammet jämför endast gruppens resultat med och utan snabbkreatin. Hopphöjderna varierade något men följde ändå varandra relativt likartat.
Grupp 1, dvs. kontrollgruppen presterade det resultat i test 2 som redovisas i diagrammet nedan. Punkterna på kurvan visar även här gruppens genomsnittliga hopphöjd i vart och ett av de fjorton hoppen. Värt att notera är den stora spridningen av hopphöjder, vilken genererat den något spretiga grafen.
För att visa resultatet i test 2 på ett annat, mer övergripligt sätt, kan det genomsnittliga hoppet i serierna med snabbkreatin eller placebo, respektive det som grupperna gjorde i sina serier utan något preparat alls, beskrivas med varsitt medelhopp. Medelhoppet är med andra ord samma sak som snittet av de fjorton hopp i varje serie som redovisades i de två ovanstående kurvorna.
Resultatet kan ses i tabellen nedan. Mellan serierna skiljer en ca 0,2 centimeters förbättring för grupp 2, medan grupp 1 försämrades med knappt 2 centimeter.
Testerna med bänkpress uppvisade en förbättring då de genomfördes med snabbkreatin. Alla testpersonerna utom en klarade av fler repetitioner med kreatinet. Samtliga upplevde att de kände sig slagkraftigare och i bättre form i försöket då de tagit kreatinet.
Testpersonernas specifika resultat i bänkpressen redovisas i tabellen nedan. I genomsnitt gjordes 7,4 repetitioner utan snabbkreatin, och 8,2 repetitioner med snabbkreatin.
Resultaten i undersökningen kan i efterhand betraktas som ganska spridda, i synnerhet när det gäller hopptesterna. Mest överraskande är hur vertikalhoppen kunde variera så mycket som de gjorde, trots att det är en övning där det inte borde kunna skilja så mycket mellan repetitionerna. Detta är en av sakerna som försvårar läget mer än väntat när det är dags att börja dra slutsatser om snabbkreatinet verkligen fungerade.
Tabellen som uppvisar resultaten i test 1 (tabell nr. 1) visar som bekant genomsnittshöjden i ett enstaka hopp för respektive grupp. Om man går in närmare och studerar varje individs specifika hopphöjder, vilka alla kan ses i bilaga 1, inser man snabbt att de varierar väldigt mycket. Mestadels är det de enstaka hoppen som skiljer sig. Det mest extrema exemplet var testperson 2, som i sin serie utan något preparat alls, först hoppade ett hopp som uppmättes till 32 cm, och därefter ett hopp på 70 cm. Även om detta är det mest extrema exemplet, så finns det flera andra personer vars hopp i samma serie skiljde sig runt 7 cm.
Att den genomsnittliga hopphöjden försämrades för båda grupper med 0,5 respektive 2,5 cm säger i princip ingenting om kreatinets verkan på hopphöjden. I och med de individuella variationerna skulle det kanske behövas tio gånger så många försökspersoner i test 1, som gjorde ännu fler enstaka hopp var, för att kunna få resultat med något egentligt statistiskt värde i. Jag anser härmed att avvikelsen blev för stor för att man ska kunna säga något om snabbkreatinets effekt på den explosiva, maximala styrkeprestationen med de erhållna mätvärdena.
I test 2, där styrkeuthållighet och mjölksyra testades skulle man kunna förvänta sig en lite jämnare nivå på resultaten i jämförelse med test 1, då det gjordes fler hopp, och armarna inte fick hjälpa till. Så blev även fallet för grupp 2.
För att snabbkreatinet skulle fungera skulle de båda kurvorna i figuren (figur nr. 1) börja på ungefär samma ställe, och den serien som gjordes med snabbkreatinet skulle inte sjunka lika mycket och snabbt som den utan. Enligt de erhållna mätvärdena finns det en liten, men dock tendens till detta, som kan ses mellan hopp 4 och hopp 8. Här presterar gruppen bättre med kreatin än utan. Tabellen (Tabell nr. 2) från samma test visar att gruppen totalt sett gjorde högre hopp med kreatin än utan, även om det nog mer ska ses som en tendens än ren fakta, då skillnaden inte var allt för stor.
Om man går in mer i detalj och ser på de enskilda resultaten i test 2 finns det flera intressanta fall att studera. I bilaga 3 finns en kurva som föreställer hur testperson 7 presterade i sina båda serier med och utan snabbkreatin. Som kan ses ligger den generella nivån betydligt högre med kreatin än utan. Dessutom innehåller de båda serierna inga större avvikelser vilket pekar på stabila tekniska färdigheter i utförandet. Slutsatsen i detta specifika fall borde nog vara att snabbkreatinet faktiskt fungerade, även om de generella testerna på hela gruppen inte visade det i någon större utsträckning.
Ett annat intressant fall var testperson 5, vars hoppserie kan ses i bilaga 1. Variationen i hopphöjd i hans serier var förbluffande stor, vilket i och för sig inte bara gällde honom, utan även för flera andra. Antagligen är denna variation en stor bidragande anledning till att de sammanlagda kurvorna (Figur nr.1) blev så ojämna för hela gruppen, och därmed mindre användbara.
Placebogruppen, dvs. grupp 1, skulle fungera som kontrollgrupp att jämföra med då resultaten i grupp 2 analyserades. Generellt kan det sägas om denna grupp att de antagligen var för få för att kunna generera jämna och pålitliga resultatserier, både i test 1 och 2. Därav har denna grupp inte heller någon särskilt användbar kurva (figur nr.2) att jämföra med. Gruppen tenderade nästan till att prestera sämre i serien med sina placebokapslar, vilket är mycket märkligt. Den förklaring som enligt mig ligger närmast till hands är att de var för få, och eventuellt inte hade samma tekniska färdigheter som grupp 2, även om urvalet till grupperna skedde helt slumpmässigt.
Under test 3 användes ingen placebogrupp eftersom bänkpress inte är en övning där det finns särskilt många yttre moment som brukar påverka i någon större utsträckning. Här borde en bättre prestation i princip bara bero på att man orkar hålla ut längre. Således pekar nästan alla resultaten (tabell nr.3) här på en högre prestationsförmåga då övningen utfördes med snabbkreatin. Här känns resultaten dessutom tydligare än i test 2 eftersom förbättringen gällde för alla personerna utom en, även om de var få till antalet. Responsen från deltagarna i testet var dessutom väldigt positiv, och samtliga upplevde att det gick mycket enklare och mer smärtfritt den gång de utförde övningen med kreatin. Även om detta visar på en positiv effekt av snabbkreatinet, kan det lika gärna vara en placeboeffekt, framkallad av att testpersonerna trodde att de skulle prestera bättre, vilket kan ha lett till att de också gjorde det.
En klar förbättring av testmetoden i test 3 skulle antagligen ha varit att använda sig av en placebogrupp även här, för att verkligen kunna vara säker på resultaten. Självklart hade även ett totalt sett större antal testpersoner gjort undersökningen säkrare rent statistiskt sett. Tyvärr kommer det sistnämnda i konflikt med fördelen av att kunna integrera testerna i försökspersonernas dagliga träning och därigenom få pålitliga mätvärden.
För att närmare kunna uttala mig om testmetodernas tillförlitlighet och felkällor i test 1 och 2, mättes några enstaka vertikalhopp helt utanför testet med hjälp av höghastighetskamera, vilket är en väldigt exakt, men obekväm mätmetod. Detta visade att ”Time It” överraskande nog ger väldigt exakta och precisa mätvärden, även om de tyvärr bara anges i hela centimetrar. Därmed kan man inte ge denna skulden för de avvikelser som visade sig under test 1 och 2.
Den största felkällan med hopptesterna tror jag med stor sannolikhet istället är individernas ojämna utförande av övningen. Om man landar på den tryckkänsliga mattan med bara lite böjda ben, registrerar den att man har varit i luften lite längre än vad tyngdpunkten egentligen har varit. Genom detta kan man tjäna flera centimeter i ren hopphöjd, vilket uppenbarligen påverkade i mycket större utsträckning än väntat.
Ännu en mänsklig faktor som påverkade alla tre testerna är skillnader i dagsform. Ingen presterar på exakt samma nivå varje dag, vilket kan bero på allt från kost och träning, till psykisk och mental styrka. Bänkpressen som genomfördes på olika dagar kan därför ha påverkats i mycket hög grad av detta, både slitage från första till andra försökstillfället och viljan till att ta ut sig ordentligt kan ha spelat in. Även test 1 och 2 som genomfördes på samma dag kan mycket väl ha påverkat varandra, genom att mjölksyra och trötta muskler försämrade andra gången personerna skulle hoppa, dvs. med snabbkreatin eller placebo. Likväl skulle de kunna vara mer uppvärmda till gång två, och därigenom istället prestera bättre efter intag av respektive preparat.
Alla människor svarar inte på vanligt kreatin, och anledningen till detta har aldrig fastställts. Sannolikheten att man då skulle svara på snabbverkande kreatin borde därmed minska, vilket även kan nämnas som en felkälla till undersökningen. Här spelar det ingen roll om snabbkreatinet fungerar eller inte. Svarar man inte på kreatin i någon större utsträckning, borde inte ens prestationsförmåga påverkas särskilt mycket av snabbkreatin heller.
Hypotesen stämde till viss del, i och med att de personer som fick snabbverkande kreatin många gånger presterade bättre med än utan. Däremot är det mycket svårare att svara på om det berodde på just snabbkreatinet, då alla de tidigare nämnda yttre faktorerna kan ha haft mycket stor inverkan på resultaten. I många fall var förbättringarna med kreatinet ytterst marginella, samtidigt som osäkerhetsmomentet ofta var stort. Att snabbkreatin säljs för ett mycket högre pris än ”vanligt” kreatin kan vara en stor bidragande faktor till att människor som tar det tror att de ska prestera bättre, och då även gör det. Det behöver inte bero på kreatinet i sig, då dess effekt uppenbarligen är ganska marginell. Huvudsaken är kanske att man presterar bättre, placebo eller ej.
En optimal undersökning och vidareutveckling på test av snabbkreatin tror jag hade varit att låta flera personer träna samma styrketräning under en längre tidsperiod, kanske ett år. Samtidigt skulle man låta ena hälften äta snabbkreatin, och andra hälften äta placebokreatin inför passen. Samtliga testpersoner, ju fler desto bättre, skulle ha en mycket god koordinationsförmåga. Slutligen skulle respektive grupps styrkeökning mätas. Här skulle i princip alla osäkerhetsmoment i testerna som jag gjorde försvinna, eller minimeras.
Snabbkreatin kommer antagligen att diskuteras och testas mer i framtiden, för även om inga tester hittills har visat på någon större prestationshöjning, så är det ett mycket intressant område som kan utvecklas. Det kommer hela tiden nya typer av kosttillskott, varav de flesta är relativt otestade och har mycket tveksamma effekter. Snabbkreatinet som bygger på det väl beprövade ”vanliga” kreatinet har dock väldigt hög potential. Frågan man kan ställa sig i slutändan är om dess positiva effekter verkligen är så stora så att det gör någon större skillnad resultatmässigt att ta snabbkreatin. Om man tittar på denna undersöknings resultat skulle det generella svaret antagligen bli nej, men det finns tendenser som pekar på motsatsen. Om inte just den här varianten av snabbkreatin, så kanske någon annan kommer att slå igenom och fungera bättre i framtiden. Idéerna och teorierna finns, nu gäller det bara att få det att fungera bättre i praktiken också.
Viktor Björklund, 16 mars 2010