Lies and Seductions
Av Petri Lankoski, Tommi Horttana med flera, 2009
Gratis, Nedladdning (Windows 43 MB, Mac 50 MB)
Lies and Seductions är ett finskt examensarbete från University of Art and Design Helsinki och är utvecklat i Unity av ett dussin studenter. Du spelar Abby som är på kryssning med sin väninna Becca. Att storyn är löst baserad på 1700-talsromanen Farliga Förbindelser (filmad flera gånger, mest känd är Farligt Begär från 1988 med John Malkovich i huvudrollen) signaleras redan i den inledande serien som aviserar ditt uppdrag.
Du har fyra dagar på dig att förföra den strängt kristne rockaren Chris och kommer under den tiden främst att umgås med hans mer ordinära syster, Emma, och hans frustrerade låtskrivarpartner, Ed. Med på båten finns även Lord James, en lättflörtad gammal playboy. Becca syns däremot inte till igen förrän de fyra dagarna, och alltså din spelomgång, är till ända.
Som storyn och spelets titel skvallrar om delar skaparna Chris Crawford-skolans ambitioner för interaktivt berättande. Jag skulle sammanfatta det som att man vill flytta dataspelens fokus från det yttre till det inre, från rumslighet till relationer och från föremål till människor. Vidare lägger man särskild vikt vid att människor ofta säger en sak men menar en annan, att människor säger en sak om Person A till Person B, men en annan sak om Person A till Person C beroende på vad de vet om de olika personernas inställningar till varandra. Chris Crawford började utforska hur sådant kunde användas som spelmekanismer i spel som Gossip och Shiboot under 80-talets andra halva och de är hörnstenar i hans långsiktiga Storytron-teknologi som förra våren fick en besynnerligt inadekvat premiär med en uppdatering av Crawfords klassiska strategispel Balance of Power.
Förhoppningen är förstås att fånga människans intuitiva förmågor till empati och socialt samspel och omvandla dem till lika intuitiva mekanismer för intressantare interaktion med rollpersonerna än dataspel vanligtvis tillåter. Det har hittills visat sig vara en fåfäng förhoppning. Resultatet har mestadels blivit traditionella spel i förklädnad, eller värre: Excel-blad i förklädnad, där spelarens uppgift blir att bokföra och manipulera kolumner och rader med siffervärden för Stolthet, Temperament, Aktuella känslor för Unga Fröken Bagare, Beroendeförhållande till Herr Slaktare, och så vidare. Det sociala samspelet, den intuitiva empatin och den psykologiska förståelsen urartar snart till dekrypterande av algoritmer eller till spekulerande i speldesignerns avsikter och åsikter snarare än i de fiktiva rollpersonernas avsikter och åsikter. Då bryts naturligtvis inlevelsen i spelvärlden, vilket i sin tur gör det ännu svårare att beröras av relationerna och reagera intuitivt som om det man säger och gör faktiskt har någon betydelse.
Lies and Deception är inget lysande undantag. Trots det blygsamma formatet på spelarenan känns det ibland tröttande rumsligt. Du vandrar runt som i vilket spel som helst, men inget spännande händer då du letar efter och närmar dig rollpersonerna. Det är därför tur att rummen faktiskt är så få, att sträckorna är korta att gå och att omgivningen är atmosfärisk. Jag har alltid varit svag för spel som utspelas ombord på båtar. Två exempel är Murder on the Mississippi (1986) och Cruise for a Corpse (1991) – gamla Agatha Christie-pastischer till äventyrsspel som i mångt och mycket liknar Lies and Deception. Där som här vandrar du runt mellan olika personer för att locka ur dem ledtrådar genom samtal som förs via enkla konversationsträd.
Genom att prata med Emma får du exempelvis veta att Ed gillar poker och faller för allt som vagt påminner om en kvinna, men att han för tillfälligt är utblottad av sitt spelmissbruk. Att vinna Eds vänskap gör du därför genom att köpa whisky till honom, utmana honom på poker men inte spela om pengar och genom att ta honom med upp till din hytt för sex. Han är också svag för smicker av hans låttexter vars ”Zeitgeist-djup” och smygrevolterande budskap går den mer renlärige Chris förbi.
Emmas svaga punkter är framför allt Margaritas och dans på nattklubben. Hon liksom Ed blir allt villigare att anförtro dig sina och andras hemligheter ju mer du mjukar upp dem men framför allt hoppas du i slutändan förmå dem att skaffa dig en date med Chris som till en början struttar omkring med en ytterst avvisande attityd och knappt ens låter dig hälsa på honom.
Du tillbringar alltså en stor del av spelet med att vandra fram och tillbaka med drinkar, till pokerbordets minispel och till dansgolvets minirytmspel. Resten av spelet sker i konversationsträden som alltför ofta upprepar sig och sällan påverkas av vad som skett tidigare i spelet. Dialogen är däremot mestadels välskriven – ibland lite väl överdriven, men ofta underhållande och i sina seriösa stunder psykologiskt trovärdig och tillfredställande. Då och då fälls kommentarer om vad som tidigare sagts och gjort men de verkar sällan röra annat än sporadiska trivialiteter, till exempel om du dansade bra eller dåligt under förra nattens minispel.
Som interaktivt berättande bjuder Lies and Seductions inte på några tekniska eller artistiska innovationer. Tvärtom känns det som sagt förvånansvärt likt äventyrsspel med över 20 år på nacken. Tydligen ska det rymma artificiell intelligens med en personlighetsmodell som hela tiden bokför hur dina handlingar och samtal påverkar de andra rollpersonernas syn på dig, men jag märkte inte mycket av det trots att det alltid är just den aspekten jag intresserar mig mest för i sådana här spel och interaktiva berättelser.
För den skull är det inget dåligt spel. För att vara gratis är det mycket ambitiöst och inget man tröttnar på efter en kvart. Och jag började åtminstone inte behandla rollpersonerna som kolumner i ett Excel-blad trots att de inte precis är de lättaste att identifiera sig med och storyn knappast kan kallas vardagsrealistisk.
Faran i Chris Crawford-influerade alster är som sagt att de urartar i cynisk manipulation, att rollpersonerna reduceras till schackpjäser – brickor i ett spel. I Lies and Seductions spelar man visserligen en människa som ägnar sig just åt cynisk manipulation och behandlar andra människor som medel att nå ett klart definierat mål. Men även då man ägnar sig åt cynisk manipulation måste rollpersonerna framstå som människor med komplexa psyken och inte som en simpel samling variabler för att manipulationen ska vara tillfredställande och kännas som manipulation istället för matematik.
Tekniskt är spelet ingen vidare reklam för Unity. Det är segt på halvgamla datorer och funkar inte alls på äldre. Annars är grafiken i och för sig ren och vacker på en tillräckligt kraftfull dator – särskilt ute på däck. Stilistiskt skulle jag beskriva omgivningarna som cel-shaded Art Deco och personerna som klassisk, karikerad animation. En lyckad blandning faktiskt. Musiken är dessutom behaglig och passar omgivningarna väl, vilket även kan sägas om ljudet i stort (bakgrundsorlet i restaurangen är särskilt övertygande).
Trots att Lies and Seductions inte når upp till sina ambitioner rekommenderar jag utan tvekan en testomgång om du gillar gamla äventyrsspel eller är fascinerad av dataspelens potential för annat än action. Själv ska jag försöka hålla ögonen på nästa projekt från finnarna på University of Art and Design.
Ola Hansson, 15 mars 2010
