Logo and home button

one pixel filler

Nature – tre nummer senare:

”The response across the world could be measured on the Richter scale after the revelation that the Swedish medical research council (MRC) exercised prejudice in its allocation of research fellowships. Six months later, the implications are still being discussed in the newspapers and on radio and TV.”

Wold & Wennerås löser 2 okända variabler med 1 ekvation och blir hedersdoktorer på Chalmers

av Ola Hansson

Inledning

”Shameful”

Så löd rubriken i The Economist den 22 maj 1997. ”Women really do have to be at least twice as good as men to succeed”, fortsatte ingressen.

Då immunologerna Agnes Wold och Christine Wennerås fick sin studie Nepotism and sexism in peer-review publicerad i prestigefyllda Nature 1997 (Vol. 387/22) väckte de stor internationell uppmärksamhet. De visade att en kvinna måste vara 2,6 gånger så produktiv som en man för att få en forskarassistenttjänst av det dåvarande medicinska forskningsrådet. Efter att tidigare ha kämpat i motvind möttes Wold och Wennerås nu av ett närmast enhälligt bifall från journalister, politiker och forskare som alla var ovanligt villiga att åberopa de ”kalla” och ”klara” siffrornas okuvliga auktoritet.

Samma journalister, politiker och forskare förvandlade förstås snart studiens begränsade anspråk på att avslöja diskriminering i ett forskningsråd till en utsaga om kvinnors villkor i allmänhet. Och över tio år senare kan man lita på att det är Wold och Wennerås som Gudrun Schyman refererar till då hon i en tv-debatt säger att kvinnor i politiken måste vara dubbelt så duktiga som männen för att ses som jämbördiga: ”Det är vetenskapligt bevisat!”

Det är sådant rutinartat missbruk av vetenskap jag inledningsvis kommer att kritisera här. Men jag har också en intressantare och principiellt mycket viktigt invändning mot studien i sig – en invändning som jag förvånats över att inte finna någon annanstans trots att jag sett en del försök att skjuta Wold och Wennerås i sank.

1 forskningsråd ≠ ∑vetenskapliga domare

Genom att jämföra ett forskningsråds bedömningar av ansökningar till postdok-tjänster med de sökandes vetenskapliga produktivitet och kompetens (mätt i antal publicerade artiklar och viktade efter tidskrifternas ”impact factor”) menar sig Wold och Wennerås ha bevisat att det förekommer könsdiskriminering inom svensk forskning. Kanske har de rätt. Men är denna könsdiskriminering representativ för Sveriges akademiska värld i dess helhet, eller är den specifik för tillsättanden av just postdok-tjänster inom just den medicinska forskningen? Det vet vi inte. För att avgöra det behövs till exempel

Men är det inte rimligt att anta att det går likadant till överallt? Varför skulle just det medicinska forskningsrådet utmärka sig som särskilt könsdiskriminerande?

Svaret på den frågan hänger på hur det kommer sig att man valde att granska just det medicinska forskningsrådet. Valde man det av en ren slump – ja, då finns det åtminstone goda skäl att snoka vidare i misstanken om att man är något stort på spåren. Valde man det däremot av någon annan orsak, till exempel att det redan innan granskningen utmärkte sig som ojämställt – ja, då är det förstås mindre sannolikt att det medicinska forskningsrådet är representativt för det svenska forskningsklimatet och att man funnit belägg för ett allmängiltigt fenomen.

Wold och Wennerås uppger att de valde att granska det medicinska forskningsrådet på grund av att de misstänkte att kvinnor missgynnades just där. (Faktum är att de själva både hade ratats av rådet samma år.)

”Our investigation was prompted by the fact that the success rate of female scientists applying for postdoctoral fellowships at the MRC during the 1990s has been less than half that of male applicants.”

Eftersom skillnaden i ”success rate” dessutom var ännu större under det granskade året, 1995, (kvinnor 8 %, män 26 % – alltså mindre än en tredjedel) finns det en risk för att den påstådda diskrimineringen inte ens är representativ för medicinska forskningsrådet. I vilket fall granskade de ett år då kvinnorna – kanske av ren tillfällighet – hade sämre lycka än vanligt.

När till exempel tidskriften Ny Teknik 2006 påstod att det nu är ”vetenskapligt klarlagt varför det finns så få kvinnor på höga positioner i den akademiska världen” gör de alltså ett typiskt journalistiskt språng ut i ren spekulation från ett avstamp i Wolds och Wennerås studie som om den per definition vore allmängiltig bara för att den är vetenskapligt utförd. Det är i själva verket mycket möjligt att andra forskare skulle hitta diskriminering av män om de kopierade metodiken till punkt och pricka men valde att granska ett helt annat forskningsråd i en annan disciplin och på andra nivåer än postdok.

Jag vill betona att detta i sig inte är en anledning att kritisera Wold och Wennerås. De har valt ett fullt legitimt forskningsobjekt och handskas (åtminstone i själva studien, i intervjuer är tonen en annan) varsamt med sina slutsatser. Budskapet läggs fram som fundering och inte som fakta:

”If gender discrimination of the magnitude we have observed is operative in the peer-review systems of other research councils and grant-awarding organizations, and in countries other than Sweden, this could entirely account for the lower success rate of female as compared with male researchers in attaining high academic rank”

Och även om detta skulle visa sig vara en helt felaktig farhåga finns det naturligtvis ett värde i sig att avslöja diskriminering i ett forskningsråd oavsett hur avvikande eller specifik den är. Att då kalla det forskning är i och för sig kanske att ta i – jag skulle snarare vilja kalla det en utredning. Men oavsett ordval ledde Wolds och Wennerås insats till att ledamöterna i medicinska forskningsrådet byttes ut, andelen kvinnliga sakkunniga ökade och striktare regler infördes. Ett väl utfört feministiskt uppdrag med andra ord. Förutsatt att Wold och Wennerås hade rätt borde det glädja alla som är måna om rättvisa och objektivitet i forskarvärlden.

Hade de rätt? Förekom det så grov nedvärdering av de kvinnliga forskarnas kompetens som studien säger sig ha bevisat? Det är mycket möjligt, kanske till och med troligt, men visst går det att bestrida. Och det bör bestridas. Wolds och Wennerås analys står och faller med ett mycket problematiskt antagande som de inte ens verkar ha reflekterat över. Men innan jag kan framföra denna, min andra och intressantare, invändning, måste vi traggla oss igenom lite teknikaliteter.

Förnuft < Siffror < Multipel linjär regressionsanalys

Att Wold och Wennerås fick så stort internationellt genomslag berodde utan tvekan på statistikens och siffrornas stora myndighet. Det som är kvantifierbart verkar gärna objektivt oavsett hur subjektivt variabler och utgångsvärden är valda. Om den statistiska analysen dessutom utförs med multipel linjär regression tystar man effektivt större delen återstående tvivlare. Få förstår sig på regressionsanalys och de som gör det har för den skull ingen lätt uppgift framför sig då de ska kritisera modellen analysen bygger på.

Låt oss steg för steg ta en snabb tur genom Wolds och Wennerås tillvägagångssätt:

Varje ansökan till medicinska forskningsrådet bestod av ett curriculum vitae, en bibliografi och ett förslag på forskningsprojekt. Utifrån dem satte rådets granskare oberoende av varandra 3 betyg på skalan 0–4:

Kvinnor fick i genomsnitt något lägre betyg än män i varje kategori. Största skillnaden (2,21 mot 2,46) uppvisade betyget på den sökandes vetenskapliga kompetens. Wold och Wennerås valde att utgå från den parametern i sin studie.

Så hade de alltså definierat sitt forskningsobjekt: ”medicinska forskningsrådets bedömning av vetenskaplig kompetens”. För att avgöra huruvida rådet gjorde denna bedömning på samma villkor för kvinnor och män behövde Wold och Wennerås nu en måttstock. För att skaffa en sådan gjorde de antagandet att en forskares vetenskapliga kompetens är linjärt korrelerad med antalet och kvaliteten på forskarens publicerade artiklar i vetenskapliga tidskrifter.

Detta är varken självklart eller oproblematiskt. Jag skulle ändå gissa att många forskare håller det för att vara ett rimligt, om än grovhugget, antagande. ”En hel del undantag finns förstås”, reserverar sig förmodligen någon; ”och de blir allt fler ju längre från genomsnittet vi befinner oss”, tillfogar kanske en annan; ”korrelationen är knappast linjär – skillnaden mellan 0 och 1 artikel är inte samma som skillnaden mellan 19 och 20 artiklar”, påpekar en tredje.

Att ha publicerat mycket över en viss tröskel är heller inte ett mått på hur högt över tröskeln man har nått. En exceptionellt skicklig forskare kan lätt skaffa sig ett mäkta imponerande ”publication record” men vill å andra sidan sällan förknippas med så kallade salamipubliceringar (artiklar man skär itu till många men tunna skivor). Att ha högt ”publication record” betyder därför inte alltid att man är mycket bra, men det garanterar åtminstone att man inte är värdelös.

Nå, låt oss trots allt godta antagandet. Men hur kvantifierar vi ”antal och kvalitet”? Wold och Wennerås gick ganska grundligt till väga. De föreslog 6 olika mätsätt som vi kan kalla produktivitetsparametrar:

Av dessa visade sig särskilt parametern ”total impact measure” korrelera i olika hög grad med ”medicinska forskningsrådets bedömning av vetenskaplig kompetens” beroende på vilket kön som bedömdes. För att avgöra om det kunde finnas andra förklaringar än diskriminering till skillnaden skaffade Wold och Wennerås hjälp från statistiker för att utföra multipel linjär regressionsanalys på sina data. Med en sådan kan man nämligen eliminera parametrar som verkar orsaka ett resultat men i realiteten bara reflekterar ett beroende av de andra parametrar som är de verkliga orsakerna.

Wold och Wennerås utförde regressionsanalysen på var och en av de sex produktivitetsparametrarna. Det är dock inget som låter sig göras automatiskt. Först måste man skapa en modell och för att göra det måste man välja vilka faktorer modellen ska bestå av. De valen är förstås allt annat än självklara, särskilt då de gäller modeller som ska hantera diffusa begrepp som diskriminering och vetenskaplig kompetens. Valen blir i praktiken subjektiva och begränsas av såväl forskarnas fantasi som de data de förfogar över.

Men alternativet är att ge upp. Wold och Wennerås var likt de flesta forskare tvungna att göra subjektiva val och mer eller mindre välgrundade antaganden. Så vitt jag kan bedöma från deras redogörelse gjorde de rimliga antaganden och skapade sina modeller utifrån ambition snarare än lättja.

Resultatet av regressionsanalysen visade att modellen med ”total impact measure” var den som bäst kunde förutsäga ”medicinska forskningsrådets bedömning av vetenskaplig kompetens” (r2=0,47). Och förutom den produktivitetsparametern korrelerade två faktorer i regressionsanalysens modell med rådets bedömning: den sökandes kön och den sökandes anknytning till någon av rådets medlemmar. Enligt modellen behövde en kvinna 2,6 gånger högre ”total impact measure” än en man för att bli bedömd som lika vetenskapligt kompetent.

Vad är då ”total impact measure”? Jo, det är antalet artiklar (parametern ”total number of publications”) som viktats efter ”impact factor” på tidskrifterna som publicerat forskarens artiklar. Impact-faktorn är ett mått på hur ofta tidskriftens artiklar citeras i andra vetenskapliga tidskrifter och är därför i viss mån ett uttryck för hur betydelsefull tidskriften är.

Impact-faktorn är däremot i mycket mindre mån ett mått på hur betydelsefulla tidskriftens enskilda artiklar är. En anledning till det är att antalet citeringarna inte är normalfördelade bland artiklarna – ett litet antal artiklar står för det stora flertalet citeringar. Ett mått på hur mycket var och en av forskarens enskilda artiklar citerats är därför rättvisare. Och faktiskt mätte 2 av Wolds och Wennerås 6 produktivitetsparametrar det:

”Total citations” mätte hur ofta forskarens artiklar hade citerats under 1994. Den parametern visade sig emellertid inte ge några statistiskt signifikanta resultat i regressionsanalysen.

”First-author citations” mätte hur ofta artiklar där forskaren var huvudförfattare hade citerats under 1994. Den parametern gav statistiskt signifikanta resultat i regressionsanalysen (r2=0,41) om än något mindre än ”totalt impact measure” som Wold och Wennerås valde.

Hade det varit renhårigare att välja ”first-author citations”? Uppväger den högre relevansen den lägre korrelationen i regressionsanalysen? Det kan inte jag svara på, men jag kan konstatera att båda parametrarna hursomhelst är mer eller mindre direkta mått på antal citeringar, och att antal citeringar i sig är ett tvivelaktigt mått på vetenskaplig betydelse.

Varför citeras en artikel? Förde den forskningen framåt? Var den teoretiskt intressant men fläckad av metodfel? Var artikeln en lättviktare med slagkraftig slutsats och därför tacksamt föremål för rutinmässigt citerande? Är den kanske till och med allmän slagpåse? Nja, det är sällsynt men förekommer. Att kotterier av kollegor hellre citerar varandra än en isolerad men lika framstående forskare, är däremot så självklart att det inte borde behöva nämnas.

Ett problem med tidskrifternas impact-faktor är dessutom att äldre tidskrifter har den orättvisa fördelen att enskilda klassiska artiklar med många decennier på nacken kanske fortfarande citeras flitigt medan deras aktuella alster är av anonymare art.

Sammanfattningsvis skulle jag hävda att studiens modeller och resonemang visserligen vilar på lager efter lager av subjektiva antaganden som var för sig kan ha spelat roll för resultatet, men att antaganden måste göras och att Wold och Wennerås, åtminstone enligt sin egen redovisning av arbetsprocessen, verkar ha gått hederligt och ambitiös tillväga.

Inget av detta är emellertid särskilt överraskande. De flesta forskningsresultat är mycket mindre solida än de utger sig för att vara. Somliga är helt värdelösa; andra ytterst tvivelaktiga, men bidrar kanske ändå med en bit till ett pussel som kan fortsätta läggas.

Att jag med detta skulle ha lyckats rubba några feministers tilltro till Wolds och Wennerås slutsats förväntar jag mig däremot inte. Tvärtom räknar jag med att nu mötas av den halvt retoriska, halvt upprörda frågan:

”Ah … en lyckosam feministisk slump så klart! Varför skulle annars alla dessa lager av subjektiva antaganden leda till resultatet att just kvinnor (surprise, surprise …) diskrimineras?”

I ljuset av vad som hittills har blivit sagt har jag förståelse för den frågan. Jag kan heller inte svara på den. Vad jag däremot kan göra – och det är denna artikels avgörande poäng – är att visa att det är en meningslös fråga. I själva verket säger Wolds och Wennerås resultat ingenting om vilket kön som diskrimineras.

Peer vs. Peer = Päron vs. Äpplen

Wold och Wennerås bygger hela sin studie på antagandet att det finns en korrelation mellan variablerna produktivitet och kompetens. Vi kom fram till att det visserligen var ett problematiskt men, mellan tumme och pekfinger, ändå rimligt antagande. Misstaget de gör är av mer fundamental art. Wold och Wennerås tar nämligen för givet att den ena variabeln är objektiv och rättvis, medan den andra är subjektiv och orättvis. Det är inte ett rimligt antagande. Det är rätt och slätt fel.

Faktum är att Wold och Wennerås studie står och faller med den falska premissen att artiklar till vetenskapliga tidskrifter bedöms och väljs av neutrala personer efter objektiva kriterier, medan den vetenskapliga kompetensen bedöms av partiska personer efter subjektiva kriterier. Så är inte fallet. Redaktörerna för en vetenskaplig tidskrift känner alltid till vem som är författare och 1995 (mer sällan numera) gällde det samma för flertalet av de ämnesexperter som redaktörer anlitar för att granska artiklar. Dessa personer är varken mer eller mindre mänskliga än ledamöter i vetenskapliga råd. Inte sällan är de samma människor.

Vad Wold och Wennerås gör är att jämföra en sorts peer-review (ett forskningsråds bedömningar av ansökningar till postdok-tjänster) med en annan sorts peer-review (granskning av artiklar för publicering i vetenskapliga tidskrifter). Deras resultat kan därför lika gärna tolkas tvärtom. Lika väl som de säger att en kvinna behöver ha publicerat sig 2,6 gånger mer än en man för att bedömas vara lika kompetent som honom, kan man säga att en man behöver vara 2,6 gånger så kompetent som en kvinna för att lyckas bli lika mycket publicerad. Slutsats: Vetenskapliga tidskrifter diskriminerar män. Var är rubrikerna?

Istället för att se kvinnor som diskriminerade av medicinska forskningsrådets ledamöter kan man alltså se dem som positivt särbehandlade av redaktörerna och experterna som utvärderar artiklarna åt dem. Varför? Tja, tidskrifterna vill kanske framstå som ”jämställda”, lyfta fram det ”kvinnliga perspektivet”, osv. Det finns nog lika många tänkbara orsaker som det finns tänkbara orsaker till att medicinska forskningsrådet skulle gynna män, men det innebär inte att vi behöver tror på någon av dem. I själva verket kan det finnas fullt berättigade och sakliga skäl till att rådets och tidskrifternas bedömningar blev så olika – det främsta skälet är att de helt enkelt bedömde olika saker. Att jämföra rådet med tidskrifterna är därför att jämföra äpplen med päron.

Tidskrifter

Tidskrifter bedömer för det första varken personer eller projekt – de bedömer artiklar. Mer precis handplockar tidskrifterna sina bedömare för en noga avgränsad uppgift: att kontrollera artikeln för sig – inte jämföra den med en annan artikel. En redaktör väljer fritt bedömare från en omfattande lista. Det gör att han kan välja mycket specifik expertis. Allt som oftast väljer han därför en bedömare som är expert på exakt samma ämne som det artikeln behandlar.

Tidskrifternas experter granskar alltså artiklar ur ett mycket snävt perspektiv. De är duktiga på att detaljgranska och se om artikeln är fri från fel och bidrar med några nya kunskapsskärvor till det specifika ämnet. Artiklar med verkligt originell forskning riskerar däremot en mindre rättvis bedömning, särskilt i ett stort och etablerat ämne, eftersom experterna då tenderar att vara inkörda i sina spår och skeptiska till allt som strider mot de vedertagna åsikterna.

Till en originell artikel är det också svårare att hitta experter. Artiklarna blir då liggande eller refuserade på grund av bristande vetenskaplig kompetens hos granskaren – inte hos den granskade! Omvänt är det mycket lätt att hitta experter till artiklar med rutinforskning som håller sig inom de rådande ramarna. Tidskrifterna uppmuntrar på så vis indirekt ”more of the same”-forskning.

Eftersom den granskande experten dessutom ägnar sig åt exakt samma forskningsområde som den han granskar finns också faran att det lidelsefria luppsynandet övergår till frenetiskt felfinnande om resultaten strider mot de egna. En intressant insekt att inspektera förvandlas till en konkurrerande kackerlacka att krossa (eller omvänt till en förtjusande fjäril att främja).

Att experter inom marginaliserade eller mycket smala ämnen riskerar att bli oskäligt positiva till alla artiklar – bra eller dåliga – som kan lyfta fram ämnet i strålkastarljuset är också lätt att inse.

Favorisering, diskriminering och subjektiva bevekelsegrunder förekommer följaktligen i tidskrifter såväl som forskningsråd. Med det i åtanke kan vi notera att Wold och Wennerås undersökte tillsättningar av postdok-tjänster och att man på den nivån sällan hunnit publicera mycket. Det man har publicerat är ofta i samarbete med lag av mer etablerade forskare (ytterligare ett skäl för W&W att välja ”first-author citations” istället för ”total impact measure”), och om man blivit mycket publicerad tyder det på att man är gullgosse (gullgummor i detta fall) hos etablerade kollegor – ekvivalent med förhållandena som medicinska forskningsrådet anklagades för, med andra ord.

Forskningsråd

Medicinska forskningsrådets ledamöter var till skillnad från tidskrifternas experter inte handplockade för en specifik uppgift. De var liksom andra forskningsråd och expertpaneler utvalda redan innan ansökningarna kommit in och deras uppgift var att jämföra alla ansökningar inom ett brett område med varandra.

I likhet med tidskrifternas bedömare är ett forskningsråds medlemmar högt kvalificerade forskare. Men istället för att leta fel i en specifik artikel ska de bedöma de sökandes kompetens och deras projekts potential. Och eftersom de bedömer ansökningar som kan vara av ganska olika slag måste de ha ett vidare perspektiv än tidskrifternas experter. Det gör att de kan se om ett föreslaget projekt har relevans även utanför den sökandes forskningsfält. Att ett forskningsprojekt är originellt och gränsöverskridande är alltså här ofta en tillgång och inte, som hos tidskrifterna, en belastning. Andra faktorer som t.ex. hur mycket ett projekt beräknas kosta i material, personer och tid är också relevanta men helt ovidkommande för tidskrifterna som ju befattar sig med redan utförda projekt

Forskningsråd och andra expertpaneler som ska tillsätta tjänster måste till skillnad mot tidskrifterna förstås också ta hänsyn till personliga egenskaper och anspråk som har föga med vetenskaplig kompetens att göra. Å andra sidan borgar det bredare perspektivet för mindre egenintresse i forskningsområdet och därmed mindre personlig konkurrens mellan granskare och granskad.

Sammanfattningsvis bedömer forskningsråd och tidskrifter olika saker och förfogar över olika sorters expertis. Internationellt ledande forskare finner man bland bägge. Det är alltså inte så att tidskrifter har högre kvalificerade forskare än vad ett forskningsråd har. Om jag här har betonat de negativa aspekterna av peer-review à la tidskrifter och de positiva aspekterna av peer-review à la forskningsråd, beror det på att Wold och Wennerås, i sällskap med både anhängare och belackare, totalt ignorerat dessa. Tidskriften naturalSCIENCE (volume 1, Article 7, 1997), till exempel, avslutar en hejaklacksramsa med följande helt grundlösa slutsats:

The paper concludes with an appeal for the development of a peer review system with built-in resistance to the weaknesses of human nature. Surprisingly, though, it does not discuss what is perhaps the most striking implication of the study; namely, that in the evaluation of scientific competence, bibliometric measurement alone may provide the least biased form of peer review, and certainly the most democratic. Further, in comparison with other forms of peer evaluation, appropriate bibliographic analysis may prove both more realistic, because it depends solely on past achievement rather than the assessment of future promise.

Men om min redogörelse för positiva och negativa aspekter är rättvis eller ej kvittar egentligen. Det centrala felet med Wolds och Wennerås studie är att de blundar för blotta existensen av sådana på ekvationens ena sida. Positiva eller negativa – de är i vilket fall subjektiva. Och man kan förfoga över aldrig så sofistikerade statistiska verktyg: två subjektiva parametrar kan ändå aldrig ge ett objektivt resultat

Faktiskt utesluter Wolds och Wennerås studie inte ens att det i själva verket är männen som underskattas av både råd och redaktörer. Det är förstås varken troligt eller rimligt, men resultatet skulle kunna beskriva en verklighet där män behöver vara 10 gånger så kompetenta (enligt en allvetande guds bedömning) för att få tjänst av medicinska forskningsrådet och 26 gånger så kompetenta för att bli publicerade av tidskrifter. Wolds och Wennerås siffror beskriver enbart ett förhållande mellan två variabler, inga absoluta värden på mänskliga förmågor.

En så uppgiven skepticism är förstås inte särskilt konstruktiv. Man måste välja någon sorts måttstock för kompetens om det ska gå att forska kring den. Min poäng är att måtten i sig inte är värda mycket utan uppföljande studier och analyser av mekanismer, orsak och verkan.

Wolds och Wennerås slutsats kan jämföras med en bantande kvinna som inte är nöjd med vad vågen visar: ”65 kilo? Jag som joggat varje morgon i en vecka!” Över till gästtoaletten och våg nummer två: ”62 kilo … det var väl det jag visste, badrumsvågen visar fel!”

Här är det lätt att se hur önsketänkande leder till en förhastad slutsats. Vi inser att det istället kan vara fel på våg nummer två, att båda kan visa för mycket, eller till och med båda för lite. Att så många är blinda för det analoga felslutet hos Wold och Wennerås beror antagligen på att det trots allt existerar objektiva mått på massa men inga på kompetens.

För den sakens skull är förstås Wolds och Wennerås studie långt ifrån värdelös. Den är inte tillräcklig för att servera några slutsatser om diskriminering men ger ändå intressant information och kan tjäna som en första pusselbit i kartläggningen av jämställdhet i forskarvärlden.

Athletic Design, 8 mars 2009

Efterord

Invändningar

”Det är ju meningen att ’publication record’ ska påverka om man får forskningsanslag, men huruvida man fått forskningsanslag ska inte påverka om man får in en artikel.”

Av de invändningar jag fått är denna från Folkvetts Martin Rundkvist den enda som ens har en poäng. Det betyder inte att den är giltig, men den är åtminstone klyftig och värd ett svar.

Antagande

Låt oss anta att det stämmer ”att ’publication record’ ska påverka om man får forskningsanslag”.

Då kan vi för det första konstatera att forskarvärlden helt enkelt valt att ge ett subjektivt kvalitetskriterium särskild status bland andra subjektiva kvalitetskriterier. I så fall borde vi diskutera huruvida denna hierarki av kriterier är rätt och rimlig – inte bara anklaga om könsdiskriminering då hierarkin inte hörsammas vid alla tjänstetillsättningar.

För det andra kan vi konstatera att vi ändå inte kan dra några säkra slutsatser om diskriminering eftersom det beror på hur tungt ”publication record” väger. Om ”publication record” är den enda faktorn som ska påverka forskningsanslagen är det sant att kvinnor har diskriminerats. Om, å andra sidan, ”publication record” bara är en av tio likvärdiga faktorer som alla ska påverka forskningsanslagen står vi där fortfarande med Wolds och Wennerås siffror som enbart beskriver ett förhållande mellan två variabler och inga absoluta värden på mänskliga förmågor. Ju tyngre ”publication record” väger, desto troligare är det att kvinnor har diskriminerats. Men precisare än så blir det inte. Att påstå att en kvinna måste vara 2,6 gånger så produktiv som en man för att få en forskarassistenttjänst är mer än falsk precision – det är en ren gissning.

Verklighet

Låt oss nu sluta anta och istället fråga oss om det verkligen stämmer ”att ’publication record’ ska påverka om man får forskningsanslag”. Nej, påstår jag, det är ingen allmän regel eller sedvänja. Men för att inte bara låta ord stå mot ord sonderar jag ämnet utförligare i en separat artikel om bedömning av vetenskaplig kvalitet.