Logo and home button

News

20 February 2018

Added first chapter of an interactive novel that may or may not be finished one day. The plot is settled, but the interactive elements are tentative and liable to vary from chapter to chapter. I think I will stay clear of pure game mechanics though – the emphasis is on reading, not playing.

Fans of Witold Gombrowicz might recognize some of the themes, but of course I have my own take on them. I don't even like his later works.

30 January 2017

New page about melodic appropriation.

27 January 2010

Ola counters an objection to his article on Wold & Wennerås in an appendix and a new article about assessment of scientific quality (Swedish).

25 January 2010

Most mammals differ from human runners in that they depend on the spine for speed. Learn about that and much more in a jargon heavy paleontology piece.

2 July 2009

Now you can read about gender discrimination in science in English.

8 March 2009

Finally some stuff here on Other Stuff – serious stuff.

Den Naive Komplexe Mästaren eller Teddys Död, en interaktiv roman i Witold Gombrowicz anda

Den Naive Komplexe Mästaren

A Swedish-language interactive novel. that will get illustrations and 38 further chapters if Daniel Ahlgren and Ola can find the time to produce them.

Read... (preferably on a tablet)


Fossil

Carnivore Evolution

A review of adaptations in mammalian carnivores. What makes them fast runners, strong climbers and good diggers?
Read PDF (4.5 MB)...
Read Abstract...


Wold och Wennerås

Wold and Wennerås

Massive gender bias in peer review? Yes, says an influential study. But it can be interpreted either way: does a woman have to be 2.6 times as good as a man, or does a man have to be 2.6 times as good as a woman?
Swedish edition...
English edition...


Paul Stanley of Kiss changes into his wig before a concert

Music Plagiarism and appropriation

The origin of assorted melodic phrases. Not the most obvious and well-know examples and not about sampling.
A work in progress.

Read and listen...


Modets princip – det nya av Lars Svendsen

Svendsen inleder sin text med att påpeka att modet inte är universellt och att det inte är ett fenomen som finns överallt och alltid. Vidare påstår han att det varken har sin rot i människans natur eller i generella gruppmekanismer. Det uppstod, verkar han mena, mer under specifika sociala villkor, men har efterhand omvandlat fler sociala områden till att följa ”sin logik”.

Jag tror inte att det är helt sant. Snarare tror jag att det var oundvikligt att modet förr eller senare skulle ha uppstått i vilket samhälle som helst och att det just på grund av människans natur sedan skulle sprida sig. ”Modets logik” hade aldrig blivit så framgångsrik ifall den inte hade varit så förenlig med grundläggande mänskliga drifter.

Svendsen menar också att även om modet är en del av moderniteten så finns det också egenskaper som avskiljer modet från moderniteten:

”Modet är irrationellt. Det utgörs av en förändring för förändringens egen skull, medan modernitetens självbild bestod i att den var en förändring som pekade fram mot en alltmer rationell självbestämmelse.”

Det är nog sant, men kanske är det just på grund av att en ständig förändring ”mot en alltmer rationell självbestämmelse” i själva verket är omöjlig som modet framstår som så lockande. Modet erbjuder en framkomlig, om än illusorisk, väg mot ständiga framsteg. Man kan lura sig själv att man utvecklas, blir snyggare, får mer raffinerad smak, o.s.v. trots att man i själva verket bara går runt i cirklar, eller fram och tillbaka.

Fåfänga är naturlig men äkta utseendeideal: perfekta ansikten och kroppar är ouppnåeliga. Vi kan inte ändra våra ansikten och kroppar i någon större utsträckning. Modet fyller därför en funktion som ställföreträdande utseendeideal. Om vi övertalar oss själva (och andra) att kläder, frisyrer, smink och stil är lika viktiga för vårt utseende som ansikten och kroppar har vi plötsligt slagit tillbaka mot våra, kanske nedslående, genetiska förutsättningar och begränsningar.

Men något renodlat självbedrägeri behöver det förstås inte vara fråga om. Att vilja ha omväxling, ny stimulans, att tröttna på det alltför välbekanta är en del av den mänskliga naturen som man kan erkänna och bejaka utan att lura sig själv att man gör framsteg.

Framför allt tror jag dock att modets logik om förändring för förändringens egen skull passar människans begär att demonstrera sin sociala lyhördhet. Ju snabbare förändringar i modet, desto större möjligheter för de skickliga/hängivna att utmärka sig i demonstrerandet av lyhördhet för rådande sociala statusmarkörer. Om modet bara hade ändrats en gång var tionde år hade även den trögaste, minst sensibla autist klarat av att uppfatta och lägga sig till med rätt stil. Om modet däremot är i ständig förändring får vi en mer differentierad och flytande skala. De tröga, okänsliga och ointresserade hänger inte med. ”Modeeliten”, å andra sidan, ges oändliga nyanser att utmärka sig själva som ”steget före” och mer ”sensibla”. De mest framgångsrika i det här statusspelet tjänar därför på att hela tiden driva upp tempot i förändringen.

Svendsen menar att slutresultatet blir modets död eftersom modet då det väl uppnått en kritisk hastighet kan tyckas vara allt och inget på en gång. Modeeliten kan kanske fortfarande urskilja och tävla i subtila detaljer och stilblandningar men för den stora massan framstår inte längre några klara distinktioner. Och då endast en krympande modeelit kan ägna sig åt inbördes beundran för sin sensibilitet kommer de förr eller senare att tvingas att leta efter nya sätt att demonstrera sin status.

Frankenstein av Mary Shelley

Jag läste romanen på engelska och mest av kulturhistoriskt intresse utan att förvänta mig mycket. Men den litterära och intellektuella kvaliteten överraskade. Den var känslig, intelligent och så mästerligt berättad från början till slut att det är svårt att förstå att Mary Shelley bara var cirka 20 år då hon skrev den. Att den så småningom nådde klassikerstatus och att monstret blev en populärkulturell ikon är desto lättare att begripa.

Title screen to Rod Pike's Frankenstein text adventure for the commodore 64

De flesta dataspel om Frankenstein och hans monster bygger på den populärkulturella traditionen med urprung i Universal’s Boris Karloff-film från 1931. Men Rod Pike’s Quill-utvecklade textäventyr (1987) med statiska bilder är ett undatag. Det är baserat på romanen och skrivet i samma stil men med Pike’s egna ord.

Några allmänna reflektioner om personporträtten och psykologin:

Vad som främst slår mig är bristen på narcissism och självupptagenhet. Jämfört med nutida romaner (1940 och framåt) är råder det till och med en slående brist på självreflektion annat än i form av självförebråelser och av oro över hur man påverkar sina vänners mående. Ingen av bokens karaktärer bekymrar sig över hur de framstår inför andra utöver att de vill framstå som goda människor – vilket de också huvudsakligen är. Detta är, åtminstone för, mig en uppfriskande kontrast jämfört med samtida litteratur och jämfört med verkliga livet. Förutom föräldrars omsorg om sina egna barn är det svårt att hitta människor som inte ser sig själva, sina egna tankar/problem/intressen/sysslor som det nav kring vilket resten av världen kretsar.

Men intressant nog är det just i föräldrarollen vi hittar brister i Mary Shelleys karaktärer. Justines mamma tål inte sin genomsnälla dotter och låter villigt en annan familj ta över vårdnaden. Clervals pappa vill inte låta Clerval studera. Victors pappa förlöjligar Victors favoritböcker. Men främst är det Victor Frankenstein själv som, trots sina många goda sidor, (Walton lovsjunger honom i lika hög grad som Victor lovsjunger Clerval) visar upp häpnadsväckande självupptagenhet, egoism och, rent av, grymhet mot sitt namnlösa barn: The Creature/The Monster/The Demon/The Fiend.

Rod Pike's text adventure Frankenstein for the C64

Man spelar Dr. Frankenstein som jagar sin skapelse. Men i slutet av spelets andra del drabbas han av medlidande och spelaren byter roll till varelsen som försöker överleva i en fientlig värld han ännu inte förstår.

Victors självupptagenhet i skapandet av sin varelse är så fullständig att han aldrig ens verkar ägna en tanke åt vad som ska ske med varelsen då den får liv – då den faktiskt blir ett eget liv , hans barn! Det enda Victor bekymrar sig om är den intellektuella tillfredställelsen och sin egen äregirighet som vetenskapsman. Då varelsen föds blir han omedelbart äcklad, springer och gömmer sig och låtsas som om det aldrig hänt. Han är lika värdelös som far som han är genial som vetenskapsman. Trots alla olyckor som senare drabbar Victor går det därför ändå nästan aldrig att sympatisera med honom. Desto lättare är det att sympatisera med monstret som egentligen inte är annat än en nyfödd baby. En baby som på grund av sitt frånstötande utseende bara möter grymhet och hat trots att han är ensam, övergiven, förvirrad och begåvats med övermänsklig fysik, intelligens och sensibilitet. Han är dessutom fylld av oskyldig välvilja som begripligt nog förvrids till bittert hat då han gång på gång möts av de grymmaste besvikelser.

Frankestein av Rod Pike till C64

Del tre: "For certain minutes at the least That crafty demon and that loud beast That plague me day and night Ran out of my sight"

Grymmast av alla är hans egen far som gång på gång sviker honom och slutligen viger sitt liv åt att förgöra honom. Victor får en chans att gottgöra sina misstag då varelsen ber honom skapa en kvinnlig följeslagare. Men då Victor sumpar den chansen på grund av en närmast oresonlig missunnsamhet och ogrundad misstänksamhet mot varelsens planer tappar man som läsare sista resterna av sympati för honom. Hans självupptagenhet gör honom till en psykologisk idiot som tror sig rädda världen i ädel altruism men bara bringar död och misär över sig själv, sin varelse, sin far, sin blivande fru och sin ende vän.

Frankenstein är en mångbottnad bok men jag överraskades av i hur hög grad den kan läsas som en känslostark uppgörelse med dåligt föräldraskap och vad det mer generellt säger oss om vårt ansvar för det vi skapar och sätter till världen.