Logo and home button


Ferdydurke

Av Witold Gombrowicz, 1937

Det är över sextio år sedan den polska originalupplagan av Ferdydurke kom ut. Nu finns den på svenska igen. Det är 1969 års andrahandsöversättning i pocketformat för 55 kronor och den är lika aktuell idag. Då, när ungdomsrevolterna pågick, fick Gombrowicz i en intervju frågan om hur han, omognadens och den ständiga revoltens förkunnare, uppfattade händelserna:

”Vilken outhärdlig atmosfär, förljugen och grotesk, som kommer från den här krisen [...] Men politikens rävar kommer naturligtvis att göra allt för att lägga sig till med denna kraft, som ändå är så effektiv på gatorna. Dessa trista koketterier kommer att göra relationen ung–vuxen ännu falskare. Det är därför jag är pessimist; vi har att emotse en lång period av dumheter, kväljande retorik, obehag och klumpighet... Så som det alltid sker när en dålig, irriterande, konstgjord form brer ut sig mellan två personer eller generationer.”

Testamente, samtal med Dominique de Roux

Gombrowicz dog samma år. Ända in i det sista var han ständigt stridslysten. Kampen mot konst och poesi gav han aldrig upp. Men denna kamp var bara en del av det stora kriget mot formen. Och det kriget tog sin början i Ferdydurke.

Form, ja. Det är begreppet som Gombrowicz använder när han angriper de eviga filosofiska problemen. Andra pratar om ”viljan till makt” eller om ”existens och essens”. Ibland försöker de också gestalta sina teorier. Det blir kryptiskt, omständligt och stendött. Under 1900 talet har vi fått se mycket av den varan. ”Identitet” och ”jaglöshet” har varit centrala teman i litteraturen. Många har pekat ut Musils Mannen utan egenskaper som en representant för vår tids människa.

Gombrowicz utfall mot formen är av annat slag. Med sin halsbrytande komiska prosa förlöjligar han formen genom att lyfta fram det förvrängda och karikerade. I Ferdydurke möter vi människor bara som roller och masker: ”Den Moderna Skolflickan”, ”Den Unge Cynikern”, ”Fru Juvenil”. Men just därför känns porträtten äkta. Vad människan strävar efter att vara säger också en del om hur hon faktiskt är: banal, osjälvständig och fången i sin form – rollen som skapas i mötet med andra människor, formen som vi ger världen runt om kring oss.

Men Gombrowicz verkliga genidrag är att ge formen konkurrens. Om formen motsvarar det mogna och utvecklade, så är omognaden formlös men förförisk. Ungdomen dyrkas som ideal av de vuxna, men jagar själv desperat efter erfarenheter och personlig form. Något utrymme för den äkta oskulden finns inte. När en av ”skolgossarna” i boken utbrister ”Oskyldig! varför inte”, börjar en kamp på liv och död mellan renhjärtade ”Ynglingar” och förslagna ”Pojkar”. ”Men fattar ni inte att vi kommer att bli föraktade av varje kille ur arbetarklassen, varje portvaktsson och lärpojke och agrikulturell arbetare i vår egen ålder. Vi måste försvara Pojken mot Ynglingen!”. Striden utmynnar i en grimasduell – en av många komiska höjdpunkter – och slutar med en slags våldtäkt i örat på den oskyldige Ynglingen.

Ferdydurke av Witold Gombrowicz

Faktiskt är det lätt att råka läsa Ferdydurke som enbart en bisarr komedi. Först när man börjar reflektera över essäerna, som finns insprängda i romanen, inser man djupet och vidden av Gombrowicz syfte. Fast baksidans beskrivning av boken som en av den absurda litteraturens höjdpunkter godtar jag inte. Ferdydurke är inte absurd. Gombrowicz har mer gemensamt med Céline än med Ionesco.

Men når Gombrowicz sin publik idag? Jo, hans dramatik drar man fram då och då. Senast var det Ingmar Bergman som iscensatte Yvonne. Tack, men Gombrowicz dramer är för mig bara fadda upprepningar av hans prosa. Jämfört med den explosiva urladdning och geniala syntes av idéer som man finner i Ferdydurke, framstår pjäserna som trötta subtiliteter. Även hans senare prosa känns ansträngd. Själv får jag intryck av att han tvingade sig själv till traditionellt konstnärligt skrivande trots att han faktiskt funnit en fungerande alternativ uttrycksform i sina ”Dagböcker”. Dessa finns sedan några år i utmärkta svenska utgåvor. Börja med Ferdydurke och fortsätt med dem. Det är det bästa sättet att känna en författare som förtjänar uppmärksamhet för annat än att en världsberömd svensk regissör tagit sig an honom.

Ola Hansson, 1999

Tillbaka till Kameleont Killers Index